Människans fiende.

Jag sprang och sprang! Kulorna visslade ovanför huvudet. Genom barrskogens kalla natt sprang jag så fort jag kunde. Ingen återvändo nu tänkte jag. Jag har inte tid och tänka nu! Min plan var mycket enkel, att komma till floden. Där visste jag att han skulle vänta. Om inte, är jag ganska körd. Där skulle min vän sedan barndomen stå, James. Jag kände såren bli värre och värre under mina fötter, marken var blöt med grenar och kottar, jag kunde fortfarande höra skrikande röster och skott som avlossades. Vart vi skulle ge av hos sen visst jag inte. Äntligen ska jag försvinna bort från detta läger. Helt plötsligt kändes det som någonting hoppa upp och bet i benet! Det gjorde så fruktansvärt ont! Jag haltade den sista biten på mitt högra ben. Men nu hörde jag röst som jag så väl känner igen men inte hört de senaste åtta månaderna. Den känslan var helt unik. Innan jag ens hunnit kolla på honom kastade jag mig som en leopard över kanten på båten och sedan var vi borta därifrån. 

Vi stannande till vid hans koja ca en timme utanför Älvdalen. Jag och James hade bara pratat lite smått, nu ville han få reda på lite mer information. Jag berättade om Lägret och vi var nästan tusen st fångna där, och vakterna och säkerheten var mycket hög, men min plan hade funkat. Jag hade grävt mig ut på ca trettio minuter, och lyckades springa ifrån vakterna och skotten. Vi börja prata om gamla minnen och hur det var för cirka fem år sedan, det hade en skett en sådan fruktanssvärd förändring. Efter att ryssarna kommit hade allting förändrats, Min familj hoppas jag levde någonstans nere i Östergötland. Sverige hade kollapsat totalt. Sveriges regering hade mördats, ingen fanns kvar, bara vi som försökte överleva nu. Jag kunde knappt tänka mig hur det var i de andra länderna, jag var så rädd på bara tanken av det. Rykten om att USA blivit attackerat av kärnvapen fick mig verkligen att tänka till. Det som kändes som ett bett var inget bett utan en rikoschett från ett maskingevär. James hjälpte mig med bandage. Tankarna verkligen flög igenom huvudet. Kojan vi satt i var kall och blöt, det luktade verkligen illa här. Jag kunde känna bloddoften till och med.  Ute slutade det regna och det var mycket mörkt. Floden låg nästan intill kojan, ljudet från floden var det enda ljudet jag kunde höra just, min hjärta hade lugnat ner sig och jag hade samlat mig. Plötsligt kände jag en arm på min axel, jag kände igen den handen. Det var James, han log som en glad pojke med en godisbit i handen. Jag reste mig upp och förtvivlat fick jag se, en väldigt stor folkklunga med vapen laddade. Det var vårt folk. 

James började berätta sin idé för allihopa. Han började berätta om att vi skulle bli den första motsatsstyrkan som skulle slå till, men vem vet det kanske redan fanns fler där ute? Vi var omkring tjugofem personer kanske trettio. Men James hade så starka idéer som fick oss att tänka till. Detta är vårt land, vår nation, vårt landskap sa han skarpt men ändå tyst. Vapen hade folket samlat till oss och planerna började smidas upp. Jag fick berätta hur rummen såg ut, även byggnader, hur många vakter och vad för vapen dem hade. Vi alla trodde på detta och vi alla tänkte göra detta. Skulle detta gå bra skulle vi få förstärkning och vi kunde bygga något. Detta är bara en början av något väldigt stort. Vi alla visste om planen nu och jag kände mig mer redo än någonsin. vi hade nu vandrat i ca 2 timmar och alla låg nu precis innanför skogen vid lägret. Jag kunde höra något språk som jag verkligen inte tyckte om, ryska. Vid väntade bara på signalen från andra sidan där James hade smygit runt med 5 andra modiga “soldater” som vi nu var kallade. Jag insåg helt plötsligt hur rädd jag var, det var de andra också. Tanken om att misslyckas fanns inte. Den här känslan var overklig, jag var så ung tänkte jag. Men det måste ske. Sen kom smällen. Vi reste oss upp och anföll.  Jag hörde gevärskotten. Men den här gången flydde jag inte.