fredag 7 mars 2014

Vi må vara skoltrötta, men inte är vi väl lata?

Vi må vara skoltrötta, men inte är vi väl lata?

Ni må säga att vi är omotiverad och lata, men är vi verkligen det?
Jag som elev i sista året i grundskolan säger något helt annat och det är väl vi som vet mest?
Jag kan inte påstå att jag är lat när det gäller skolan. Det är klart att ja kämpar. Speciellt nu. Jag ska sluta nian och det enda jag kan göra för att komma in på den linjen jag vill gå på är kämpa och det gör jag, jag lovar. Och då kan man inte säga att jag är lat. Jag må vara trött, på alla sätt och vis. Men jag är inte lat.
Det är inte en gång i veckan man har ont i huvudet efter skolan för att man är helt knäckt av allt arbete som lärarna bara öser över oss. Jag säger inte att lärarna gör något dåligt. Att ha många läxor och lite huvudvärk, det kan jag ta. Men att ni, ni som inte alls har en aning om hur det är sitter och dömmer oss ungdomar och säger att vi är lata?! Det är bara fel.
Tror ni att vi sitter hemma och inte gör ett skit istället för att plugga? Jag kan inte tala för alla, men jag vet att jag inte gör det. Jag kämpar och det nya betygsystemet gjorde det inte lättare. Inte alls faktiskt.
Kan ni klandra oss när vi gnäller lite över allt skolarbete?
Det är ju inte så att man har 10 engelska glosor varje vecka, eller en matteläxa och lite fysik eller vad det nu är. Utan det är mer än så, mycket mer. Vi kanske har 2 matteblad, 20 engelskaglosor, spanska glosor, NO, SO, svenska + all den informationen vi måste ta in 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan.
Men inte nog med det utan sen kanske man har fotbollsträning 2-3 dagar i veckan eller vad det nu kan vara. Och det kan
ingen begära att man ska lägga av med bara för att hinna allt skolarbete.

Så nu vill jag fråga er arbetande vuxna människor, skulle ni vara motiverade om ni fick ta mer arbetet hem och sitta dag in och dag ut för att få ihop allt?
Visst, vissa kanske har det så och då lider jag med er men ni som inte har det så ni har ingen rätt i världen att kalla oss lata.
För det är vi inte.

(Fick denna reaktion när jag läste Jennys krönika på expressen om att vi ungdomar är lata)










Skridskor är djävulens påfund


Skridskor är djävulens påfund
Varje år tvingas elever ut på isen av sina lärare. Tanken är att de ska åka skridskor. Men vad händer med de som inte kan? De som spänner fötterna något så djävulskt att de knappt orkar stå upp. De som halkar. De som slår sig. De som...
Varför ger sig ens folk på den dårskapen som att åka skridskor? Det är kallt, halt och skitsvårt. Är det kul? Nej, inte för fem öre. Så varför ens åka? Jag skulle säga att det främst är självmordsbenägna stollar som ger sig ut. Kanske för att bevisa något, vad vet jag.
Resten är stackare som jag. Som vet att de är urusla men som någonstans därinne tror att de kan. Som trots sin relativa medvetenhet snörar på sig skridskorna (alternativt får hjälp av någon), knäpper på den lite för trånga hjälmen och stapplar försiktigt ut på den glashala isen. Greppar fort som ögat tag i någon annan för att inte ramla. Om jag har tur finns det ett litet bandymål jag kan ta hjälp av. Använda den som någon slags isrollator. Det är något magiskt med den. Från att känna sig som Bambi på hal is förvandlas jag till en erfaren isprinssesa som med hastiga rörelser skrider ut över planen. Isrollatorn plogar upp frusna flisor framför mig och hela världen blir min. Jag är härskarinnan över eld och vatten, himmel och hav. Inget kan stoppa mig. Jag är ostoppbar!
Plötsligt ett hack. Jag far likt en vante över målet och glider fram som en babysäl över isen. Tjuter till av förvåning och ligger sedan utsträckt på planen och skrattar lite nervöst över det hela. Ber till Gud att ingen såg. Med skakiga ben reser jag mig upp, borstar av lite snö och åker skamset därifrån med min isrollator. Förbannar skridskor och dess skapare och lovar mig själv att aldrig mer ge mig ut på isen. Ändå gör jag det. Igen och igen.


Erika Nilsson 9C