En kväll att minnas

En kväll att minnas

Dunk. Dunk. Dunk. Allting är suddigt och det enda som hörs är det där fruktansvärda dunkandet. Det är så högt att hon knappt kan tänka klart. Det känns som om hon är instängd i en bubbla. En bubbla som stänger ute allt som händer omkring henne. Som om hjärnan gör det med mening, för att skydda henne mot verkligheten. Hon känner hur det klappar i bröstet, samtidigt som det dunkar i öronen och i huvudet. Hon ser inte mycket, förutom alla de olika färgerna: röd, grön, rosa och turkos. Hon blinkar flera gånger för att få en klarare syn. De suddiga gestalterna börjar bli tydligare för henne. De är så tydliga att hon nu kan se människorna framför sig. Kropparna studsar upp och ner i takt med dunkandet.

-Hallå! Oskar? Hör hon någon ropa.

Hon vänder sig om mot rösten och får se en tjej sitta i soffan bredvid henne. Hon har brunt långt hår och nästan helt svarta ögon med en bred näsa mitt i ansiktet. Hon har en kort, tight svart klänning på sig som hon drar ner över låren.  Oscar kommer fram  och drar upp tjejen från soffan och de tar sig bort mot de andra där de försvinner in i ett hav av dansande ungdomar.

  Hon ställer sig upp på vingliga ben och tittar sig omkring efter någon hon känner igen. Yrseln smyger sig långsamt på henne, hastigt griper hon tag i soffkanten för att inte falla ihop. Det känns som att hon faller längre och längre ner i en grop som hon inte kan ta sig upp ifrån, ända tills hon ser Honom en bit bort på dansgolvet. Han dansar och har roligt. Hon granskar honom noga; hans lockiga bruna hår som faller mjuk ner runt hans runda ansiktet, och den smala spetsiga näsan. Hans stängda ögon gör det möjligt för henne att granska honom. En färgglad flaska placeras i hans hand och han dricker länge ur den.

En svidande smärta spred sig längs kinden. Hon tog upp händerna för att skydda huvudet mot  smärtan som väntade. Ett flåsande ljud hördes som gjorde att hon vågade kika lite försiktigt mellan fingrarna för att se vad som hände. Han höll i en flaska som han snabbt drack ur. Sedan kom det, obeskrivlig smärta och några få hastiga steg och en dörr som smällde igen. Hon var ensam.

Hon reste sig försiktigt upp på darrande ben och gav sig av mot badrummet. Ett stort rött märke började växa fram på kinden som reflekterades i spegeln. Hon kände hur tomheten långsamt kom smygande och kvävde henne. Det var som om hon var omringad av vatten och bara sög in mer och mer vatten i lungorna. Hon tittade upp i spegel och möttes av ett par mörka livlösa ögon som stirrade tillbaka på henne.

  

Hon väcks plötsligt till av att ett par starka muskulösa armar placeras runt hennes midja och drar henne bakåt.

-Hej älskling,Varför dansar du inte? frågar han utan att vänta på ett svar.

Hon vänder sig om och tittar in i de is blå ögonen. De tittar rakt in i hennes. Det är som om han tittar rakt in i hennes själ; som långsamt vaknar till liv igen. Han lutar sig närmare och kysser henne på munnen innan han drar sig undan. Allt känns plötsligt mycket bättre tänker hon och njuter lite av stunden. Ända tills en lång tjej med brunt, kort hår fångar hennes uppmärksamhet. Hon har  blåa jeans och en grön t-shirt på sig. Hon tittar rakt in i kompisens granskande ögon och förstår direkt vad hon tänker.      

-Varför låter du honom göra så här mot dig? frågade Hanna.

-Han säger ju att han kommer ändra sig” säger hon tveksamt.

-Du förtjänar bättre, du vet det va? forsatte hon.

-Men jag älskar honom…

Hon dras tillbaka av att någon rör hennes hand.

-KOM SÅ DANSAR VI! ropar han för att överrösta musiken samtidigt som han tar ett fastare tag om hennes hand.  

Vi går mot gruppen av ungdomar som fortfarande dansar och försvinner in i klungan. Ett dunkande ljud hörs svagt från högtalarna. En låt sätts på på nytt och hon sjunger med samtidigt som hon dansar i takt med musiken. Hon känner sig så mycket friare; som att hon kan göra vad som helst. Det är som om hon flyter omkring bland molnen uppe i himlen, som en fågel. Hon hade nästan helt glömt bort att hon inte längre var ensam. När hon tittar upp ser hon att Hanna står bredvid henne och dansar. Hon tar hennes händer och sträcker upp dem högt till taket. De känns som att de dansar i en evighet, att det bara finns dem två i hela världen. Tills han sträcker sig efter hennes hand. Hon tittar på honom och de möter varandras blickar.  

-Ska vi gå hem?, säger han.   

-Va? säger hon för att överrösta musiken.

-S…. vi… hem? upprepar han.

Hon pekar mot örat och skakar på huvudet, för att förklara att hon inte hör vad han säger. Han tar plötsligt hennes hand och drar med henne ut, bort från de dansande ungdomarna, bort från musiken och bort från festen. I hallen är musiken inte alls lika hög men han säger ändå ingenting. Hans käkar är sammanbitna och musklerna i armarna hårt spända. Hon gör som han och tar på sig skorna samtidigt som hon kastar på sig jeansjackan. Han har redan hunnit utanför dörren innan hon var klar. När hon kommer ut på trappan känner hon en lätt, kall bris smeka hennes kinder. Det känns skönt.

-Kommer du? ropar han.

Han står på trottoarkanten och väntar på henne när en konstig känsla plötsligt sprider sig i kroppen. Den börjar i tårna, vidare längre upp i benen och sedan vidare genom ryggraden. Känslan fortsätter upp längs bröstet och sist upp till hjärnan. Den fyller henne och gör det svårt att koncentrera sig på omgivningen när plötsligt ett ljussken bländar henne. Hon tittar bort för en stund innan hon vrider tillbaka ansiktet och får se honom korsa vägen. Ett obeskrivligt högt ljud hörs ifrån tjutande bromsar  som sedan efterföljs av en kraftig smäll innan allting blir tyst…