Hotet

Hotet

Jag vaknade med ett ryck av mobilen som började tjuta, jag satte mig förvirrat upp i sängen, tog fram mobilen och kollade sms:et jag fått. “Jag har ögonen på dig, jag vet vad du gjorde igårkväll. -H”

Jag var nu klarvaken, stirrade förskräckt på skärmen och kände hur pulsen ökade, kastade sedan iväg mobilen tvärs över sängen i ren panik. Tankarna började cirkulera runt i huvudet på mig medans jag med hjälp av alla hjärnceller jag hade försökte spekulera om vem personen som kallades sig för H kunde vara. Längre hann jag inte tänka förens ännu ett sms kom.

“Jag såg allt. Om du vill att jag ska hålla tyst, ge mig 200 000 innan tisdag. Lämna väskan med pengarna i tunneln klockan 19.00 -H”

Nu var jag helt panikslagen, så istället klev jag upp ur sängen, tog på mig det första jag fick tag på. Jag kunde känns hur huvudvärken bara dunkade i huvudet på mig efter all alkohol från festen igår. Jag stirrade intensivt mot mig egna spegelbild och det enda jag kunde tänka på var vem som skulle vilja hota mig såhär, hur mycket hade hen sett av det som hänt? Efter ett tag gick jag långsamt ner till köket för att få i mig lite frukost. När jag slog mig ner vid köksbordet för att njuta av mitt kaffe och kokta ägg kom pappa inrusande i köket och gav mig en allvarlig blick, sedan slog han sig ner på stolen mittemot mig och försökte få ögonkontakt med mig, men jag undvek hans blick och stirrade ner på mitt kaffe istället.

-Alice, kan du berätta vart du var igårkväll? Varför kom du hem vid 2 på natten? Du vet att du ska vara hemma senast 11! Vet du hur orolig jag var för dig? började pappa och stirrade så intensivt på mig så jag nästan tror att han kunde se igenom mig rakt in i min själ.

-Ute med kompisar, svarade jag kort.

-Ute, vad menar du med ute? Förklara dig! Det är du skyldig mig Alice, sa pappa allvarligt.

-Herregud, jag är inte 12 längre pappa! Tror du seriöst jag vill vara hemma varje kväll här, i det här huset med den här familjen!? svarade jag honom och kände hur irriterad jag blev.

-Inte den tonen! Du är inte vuxen ännu, du är bara 16 år Alice. Alltså har jag fortfarande ansvaret för dig, och jag bestämmer vad du får göra och inte göra. I den här familjen är det mina regler som gäller, halvskrek pappa nu till mig.

-Vilken familj? Kallar du det här en familj!? I så fall vet jag inte vilken syn på världen du har. Jag orkar inte med dig mera! skrek jag ilsket, sprang upp på mitt rum igen och drämde hårt igen dörren bakom mig.

En timme senare satt jag i min bästa vän Noels bil, han var den enda personen jag kunde prata med som förstod mig och alltid har funnits där för mig, när min mamma dog för 4 månader sen hade jag nästan bott hos honom eftersom jag inte orkade med att vara hemma. Jag hade smitit ut genom mitt fönster, ingen hade märkt något, sedan mötte jag upp Noel två kvarter från mitt hus och här sitter vi nu i hans bil, i tystnad. Jag hade redan hunnit berättat allt som hänt, okej inte exakt allt, en del saker lämnade jag ute för jag vet att det bara skulle skapa problem om jag berättade för någon och nu var jag helt tom inuti kändes det som.

-Vart vill du åka någonstans då? frågade Noel och bröt tystnaden i bilen.

-Vart som helst, bara bort härifrån, svarade jag uppgivet.

Noel frågade inget mer, utan bara körde på under tystnad igen. Efter en halvtimme stannade han utanför ett litet hus som jag aldrig hade sett förut.

-Familjens sommarstuga, sa han och log med sitt oemotståndliga leende mot mig.

Jag slängde mig på den stora soffan som fanns inne i stugan och iakttog Noel medan han tände en brasa i den öppna spisen, efter ett tag spred sig värmen genom hela stugan och Noel slog sig ner i soffan bredvid mig och betraktade mig noggrant med hans stora gröna ögon.

-Vill du se på film eller? frågade Noel plötsligt.

-Ja visst, varför inte. Ta vilken du vill, svarade jag och log mot honom.

Han valde The Notebook, eftersom han visste det var min favorit, sedan gick han till köket där han hämtade varsin burk Coca Cola till oss och slog sig åter ner i soffan.

Filmen gick och ute hade det nu blivit mörkt, det enda som lyste upp stugan var brasan och några stearinljus på bordet, efter ett tag kunde jag känna hur huvudvärken grep tag i mig igen, diskret lade jag mig ner i soffan med huvudet i Noels knä och drog sedan en filt över mig. Istället för att kolla på filmen blickade jag upp mot honom, studerade hans perfekt käkben och breda mun. Jag såg att han försökte koncentrera sig på filmen men efter ett tag kunde han inget annat göra än att kolla tillbaka ner på mig, våra ögon möttes, ögonblicket kändes magiskt och sedan i nästan slow-motion lutade han sig ner mot mig och kysste mig ömt.

Några timmar senare, när filmen tagit slut för länge sen och vi ligger bredvid varandra i sängen mitt i natten avbryter Noel plötsligt och viskar,

-Jag älskar dig Alice, kommer alltid göra och har alltid gjort.

-Jag älskar dig också, svarade jag långsamt och kände hur en tår sakta ran nerför kinden.

Precis när sömnen väller över mig får jag plötsligt ett sms, darrande öppnar jag det och läser “Tiden går, du kommer inte undan. Det hjälper inte att rymma. -H”. Jag försökte bete mig som om ingenting hade hänt, lade mig tätt intill Noel som höll om mig och somnade djupt.

Nästa morgon vaknade jag av att fåglarna kvittrade utanför fönstret, på min högra sida låg Noel och sov, jag studerade varenda ansiktsdrag på honom medan jag tänkte tillbaka på hur underbar kvällen innan hade varit. Tills min mobil vibrerade, jag sträckte mig efter den och öppnade sms:et, “1 dag på dig, lycka till. -H”.

Jag stannade kvar i stugan med Noel ända till dagen efter, jag vaknade på tisdags morgon av att Noel serverade frukost på sängen åt oss. Rostade mackor med oboy till, dock hade jag ingen matlust alls, jag kunde verkligen inte få bort hoten om pengarna ur mitt huvud, det gjorde mig galen. Jag förklarde för Noel att jag inte mådde riktigt bra och att jag skulle vilja ta en dusch istället. Noel förstod mig som vanligt och gick tillbaka mot köket igen.

Jag stod länge i duschen och lät vattnet bara strila ner över mig, det var så skönt att bara få stå där och tänka tillbaka på allt som hänt. Minnen får den kvällen dök plötsligt upp i huvudet på mig, jag knep ihop ögonen så hårt jag kunde men allt var fortfarande kvar. Jag minns att jag var på en av min klasskompis fest i hans hus, det var mycket folk på festen, många av de hade jag aldrig sett förut i hela mitt liv. Vi drack glas på glas och till slut gick det överstyr. Jag har en hel del minnesluckor från kvällen, men jag minns att Nick, min så kallade pojkvän gjorde slut med mig den kvällen, jag blev rasande så jag stack därifrån, tog hans skrotbil och körde i full fart bort från huset, jag har inget körkort egentligen men jag hade kört hans bil innan i hemlighet, dock var jag nykter då. Jag körde till ett område som bara bestod av en väg och skog, inga hus alls. Helt plötsligt korsade en tjej gatan helt utan förvarning, allt gick så snabbt. Jag tvärbromsade, dock hann jag inte i rätt tid. Tjejen åkte rakt in i bilen.

Jag öppnade darrande bildörren för att kolla hur det gick med henne, hon dog.

Jag var så chockad, jag fick panik, jag visste inte vad jag skulle ta mig till så jag sprang, så fort jag klarade av, bort från allt.

Jag öppnade ögonen igen och kände hur skammen vällde över mig. Hur kunde jag vara så dum att bara dra därifrån? Jag mördade en oskyldig person.

Noel körde hem mig på kvällen, jag kysste honom farväl och gick in. Ingen var hemma så jag behövde inte förklara mig som tur var. Jag tog upp mobilen, 18.20 var klockan, 40 minuter hade jag på mig nu. Sanningen får inte komma ut, så snabbt sprang jag mot pappas kontor där jag vet att han gömmer sina pengar. Kvickt öppnade jag hans kassaskåp med en sifferkod och tog så mycket pengar jag behövde. Sedan lade jag ner de i en väska, låste dörren bakom mig och gick med snabba steg mot tunneln, som H sa åt mig.

Ute hade det redan börjat mörkna på och kylan isade mot mitt ansikte, hösten hade kommit med stormsteg och löven hade redan börjat få färg ute. När jag väl kom fram till tunneln var det folktomt klockan var 18.56, alldeles lagom i tid. Som ingenting ställde jag ner väskan i tunneln och gick sedan därifrån med raska steg, jag var inte så säker på om jag verkligen ville se vem H var. När jag kom fram till mitt hus igen och precis skulle vrida om nyckeln i låset fick jag ett sms som löd, “Ha ha, tror du verkligen på att 200 000 räcker för att hålla mig tyst föralltid? Jag är inte klar med dig på långa vägar. Det man gjort måste man stå för också. -H”.