Vi må vara skoltrötta, men inte är vi väl lata?

Vi må vara skoltrötta, men inte är vi väl lata?

Ni må säga att vi är omotiverad och lata, men är vi verkligen det?
Jag som elev i sista året i grundskolan säger något helt annat och det är väl vi som vet mest?
Jag kan inte påstå att jag är lat när det gäller skolan. Det är klart att ja kämpar. Speciellt nu. Jag ska sluta nian och det enda jag kan göra för att komma in på den linjen jag vill gå på är kämpa och det gör jag, jag lovar. Och då kan man inte säga att jag är lat. Jag må vara trött, på alla sätt och vis. Men jag är inte lat.
Det är inte en gång i veckan man har ont i huvudet efter skolan för att man är helt knäckt av allt arbete som lärarna bara öser över oss. Jag säger inte att lärarna gör något dåligt. Att ha många läxor och lite huvudvärk, det kan jag ta. Men att ni, ni som inte alls har en aning om hur det är sitter och dömmer oss ungdomar och säger att vi är lata?! Det är bara fel.
Tror ni att vi sitter hemma och inte gör ett skit istället för att plugga? Jag kan inte tala för alla, men jag vet att jag inte gör det. Jag kämpar och det nya betygsystemet gjorde det inte lättare. Inte alls faktiskt.

Kan ni klandra oss när vi gnäller lite över allt skolarbete?

Det är ju inte så att man har 10 engelska glosor varje vecka, eller en matteläxa och lite fysik eller vad det nu är. Utan det är mer än så, mycket mer. Vi kanske har 2 matteblad, 20 engelskaglosor, spanska glosor, NO, SO, svenska + all den informationen vi måste ta in 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan.
Men inte nog med det utan sen kanske man har fotbollsträning 2-3 dagar i veckan eller vad det nu kan vara. Och det kan ingen begära att man ska lägga av med bara för att hinna allt skolarbete.

Så nu vill jag fråga er arbetande vuxna människor, skulle ni vara motiverade om ni fick ta mer arbetet hem och sitta dag in och dag ut för att få ihop allt?
Visst, vissa kanske har det så och då lider jag med er men ni som inte har det så ni har ingen rätt i världen att kalla oss lata.

För det är vi inte.

(Fick denna reaktion när jag läste Jennys krönika på expressen om att vi ungdomar är lata)

Skridskor är djävulens påfund

Skridskor är djävulens påfund

Varje år tvingas elever ut på isen av sina lärare. Tanken är att de ska åka skridskor. Men vad händer med de som inte kan? De som spänner fötterna något så djävulskt att de knappt orkar stå upp. De som halkar. De som slår sig. De som...

Varför ger sig ens folk på den dårskapen som att åka skridskor? Det är kallt, halt och skitsvårt. Är det kul? Nej, inte för fem öre. Så varför ens åka? Jag skulle säga att det främst är självmordsbenägna stollar som ger sig ut. Kanske för att bevisa något, vad vet jag.

Resten är stackare som jag. Som vet att de är urusla men som någonstans därinne tror att de kan. Som trots sin relativa medvetenhet snörar på sig skridskorna (alternativt får hjälp av någon), knäpper på den lite för trånga hjälmen och stapplar försiktigt ut på den glashala isen. Greppar fort som ögat tag i någon annan för att inte ramla. Om jag har tur finns det ett litet bandymål jag kan ta hjälp av. Använda den som någon slags isrollator. Det är något magiskt med den. Från att känna sig som Bambi på hal is förvandlas jag till en erfaren isprinssesa som med hastiga rörelser skrider ut över planen. Isrollatorn plogar upp frusna flisor framför mig och hela världen blir min. Jag är härskarinnan över eld och vatten, himmel och hav. Inget kan stoppa mig. Jag är ostoppbar!

Plötsligt ett hack. Jag far likt en vante över målet och glider fram som en babysäl över isen. Tjuter till av förvåning och ligger sedan utsträckt på planen och skrattar lite nervöst över det hela. Ber till Gud att ingen såg. Med skakiga ben reser jag mig upp, borstar av lite snö och åker skamset därifrån med min isrollator. Förbannar skridskor och dess skapare och lovar mig själv att aldrig mer ge mig ut på isen. Ändå gör jag det. Igen och igen.

Erika Nilsson 9C

Människans fiende.

Jag sprang och sprang! Kulorna visslade ovanför huvudet. Genom barrskogens kalla natt sprang jag så fort jag kunde. Ingen återvändo nu tänkte jag. Jag har inte tid och tänka nu! Min plan var mycket enkel, att komma till floden. Där visste jag att han skulle vänta. Om inte, är jag ganska körd. Där skulle min vän sedan barndomen stå, James. Jag kände såren bli värre och värre under mina fötter, marken var blöt med grenar och kottar, jag kunde fortfarande höra skrikande röster och skott som avlossades. Vart vi skulle ge av hos sen visst jag inte. Äntligen ska jag försvinna bort från detta läger. Helt plötsligt kändes det som någonting hoppa upp och bet i benet! Det gjorde så fruktansvärt ont! Jag haltade den sista biten på mitt högra ben. Men nu hörde jag röst som jag så väl känner igen men inte hört de senaste åtta månaderna. Den känslan var helt unik. Innan jag ens hunnit kolla på honom kastade jag mig som en leopard över kanten på båten och sedan var vi borta därifrån. 

Vi stannande till vid hans koja ca en timme utanför Älvdalen. Jag och James hade bara pratat lite smått, nu ville han få reda på lite mer information. Jag berättade om Lägret och vi var nästan tusen st fångna där, och vakterna och säkerheten var mycket hög, men min plan hade funkat. Jag hade grävt mig ut på ca trettio minuter, och lyckades springa ifrån vakterna och skotten. Vi börja prata om gamla minnen och hur det var för cirka fem år sedan, det hade en skett en sådan fruktanssvärd förändring. Efter att ryssarna kommit hade allting förändrats, Min familj hoppas jag levde någonstans nere i Östergötland. Sverige hade kollapsat totalt. Sveriges regering hade mördats, ingen fanns kvar, bara vi som försökte överleva nu. Jag kunde knappt tänka mig hur det var i de andra länderna, jag var så rädd på bara tanken av det. Rykten om att USA blivit attackerat av kärnvapen fick mig verkligen att tänka till. Det som kändes som ett bett var inget bett utan en rikoschett från ett maskingevär. James hjälpte mig med bandage. Tankarna verkligen flög igenom huvudet. Kojan vi satt i var kall och blöt, det luktade verkligen illa här. Jag kunde känna bloddoften till och med.  Ute slutade det regna och det var mycket mörkt. Floden låg nästan intill kojan, ljudet från floden var det enda ljudet jag kunde höra just, min hjärta hade lugnat ner sig och jag hade samlat mig. Plötsligt kände jag en arm på min axel, jag kände igen den handen. Det var James, han log som en glad pojke med en godisbit i handen. Jag reste mig upp och förtvivlat fick jag se, en väldigt stor folkklunga med vapen laddade. Det var vårt folk. 

James började berätta sin idé för allihopa. Han började berätta om att vi skulle bli den första motsatsstyrkan som skulle slå till, men vem vet det kanske redan fanns fler där ute? Vi var omkring tjugofem personer kanske trettio. Men James hade så starka idéer som fick oss att tänka till. Detta är vårt land, vår nation, vårt landskap sa han skarpt men ändå tyst. Vapen hade folket samlat till oss och planerna började smidas upp. Jag fick berätta hur rummen såg ut, även byggnader, hur många vakter och vad för vapen dem hade. Vi alla trodde på detta och vi alla tänkte göra detta. Skulle detta gå bra skulle vi få förstärkning och vi kunde bygga något. Detta är bara en början av något väldigt stort. Vi alla visste om planen nu och jag kände mig mer redo än någonsin. vi hade nu vandrat i ca 2 timmar och alla låg nu precis innanför skogen vid lägret. Jag kunde höra något språk som jag verkligen inte tyckte om, ryska. Vid väntade bara på signalen från andra sidan där James hade smygit runt med 5 andra modiga “soldater” som vi nu var kallade. Jag insåg helt plötsligt hur rädd jag var, det var de andra också. Tanken om att misslyckas fanns inte. Den här känslan var overklig, jag var så ung tänkte jag. Men det måste ske. Sen kom smällen. Vi reste oss upp och anföll.  Jag hörde gevärskotten. Men den här gången flydde jag inte.

Den långa vägen hem av Märta Nilsson

Den långa vägen hem

Det dunkar i huvudet, de rösterna hon hade hört precis innan allt blev svart hördes inte längre. Hon försöker öppna ögonen men hon får inte upp dem helt och det enda hon ser är en suddig bild av en klocka på väggen. Hon hade lovat sig själv att aldrig bli såhär full igen, men ändå så låg hon här. Hon öppnar ögonen långsamt igen och nu kan hon se bättre, det var ingen kvar där. Ingen som kunde hjälpa henne upp och hem, alla hade bara lämnat henne. Hon måste ta sig hem men hur hon ska ta sig hem det har hon ingen aning om. Hon går mot ytter dörren, stegen känns tunga och benen skakar, hon tar tag i handtaget.

Hon försöker känna igen sig, men vägarna hon gick hit känns helt främmande. Jag går höger, tänkte hon. Hon kommer ut på en lång smal gata med höga träd runt om. Hon fortsätter rakt fram, det svänger in en smal stig åt vänster och helt plötsligt känner hon igen sig. Hon svänger in på stigen, när den här stigen tar slut kommer hon vara hemma på hennes bakgård igen. Stegen blev snabbt lättare och hon började små springa.

Det ringer i telefonen, hon stannar upp och tar upp telefonen. “Mamma” hinner hon läsa innan någon slår bort telefonen ur händerna på henne. Hon kollar upp och försöker få fram något ord, men allting bara fastnar halvvägs. Det enda hon ser är en mörk figur av en man framför henne. Allt är så mörkt hon kan varken säga vad han har för hårfärg, ögonfärg eller ens hans ansikte i mörkret. Det enda hon känner är en doft av schampo, hon känner igen lukten men hon kan inte riktigt koppla ihop med vad. Han kliver närmare, hon försöker gå åt sidan men hon hinner inte. Hans händer tar ett hårt grepp mot hennes hals och han kastar sig över henne mot marken. Hon skrek men ingen hörde, ingen kom dit och hjälpte henne.

Hemma i köket står mamma och kollar ut genom fönstret. Jag ställer mig i dörrkarmen och kollar på henne. Hennes långa hår uppsatt i en slarvig hästsvans och hennes skrynkliga ansikte i profil. Mitt i mina tankar vänder hon sig om och kollar rakt in i mina ögon.

    - Du skulle ju aldrig göra såhär igen Amanda du lovade mig.

    - Mamma jag gjorde det inte, det hände en sak i skogen och det var därför jag inte kom hem.

    - Amanda det räcker med lögner nu, jag är trött på att vara vaken hela natten och vara orolig.

    - Godnatt mamma..

Jag går upp på mitt rum och stänger dörren tyst. Klumpen i halsen stiger högre och högre och jag är så rädd. Jag lägger mig i sängen, jag struntar i att jag har alla kläder på mig eller att jag inte har borstat tänderna. Det betyder ingenting för mig jag bara la mig ner i sängen kramade om min kudde och lät tårarna rinna ner för kinderna.

  Dem är idioter allihopa, dom förstår ingenting. Ingen vill lyssna & ingen vill tro på mig. Det

  är alltid mig det är fel på, varför är det fel på mig? Det är fel på er, det är fel på er som inte

  vill lyssna. Jag hatar er allihopa!

Egentligen orkar jag inte ens tänka men jag kunde inte sluta. Jag såg bilder av honom i huvudet. Svarta silhuetter av en äldre man & den där doften om hans kläder och hår, det var något speciellt.

Sängen rör på sig och jag känner två kramande armar om mig. Jag öppnar ena ögat och kikat över axeln. Det är mamma och jag blundar igen. Jag känner mammas varma händer smeka mitt hår och jag kan inte trivas bättre. Jag kollar upp i taket där min alarm klocka lyste tiden 09:00. Jag vänder mig om och borrar in huvudet i mammas tröja och i hennes hår som hängde ner över bröstet.  

- Vad har du tvättat håret med för schampo? frågade jag mamma tyst.

- Jag lånade pappas schampo för mitt var slut. Varför viskar du gumman?

- Nej det var inget.

- Jo Amanda? Du brukar inte bete dig såhär konstigt, vad har hänt?

Jag kan inte ligga kvar i sängen längre. Jag springer ut ur rummet och fort nerför trappan. Jag tar tag i telefonen och slår numret.

- 112 polisen. Vad har hänt? hörs en mans röst i telefonen.

Det är tyst i rättsalen det enda jag hör är mammas snyftningar brevid mig. Jag kollar rakt in i min pappas ögon. Han gråter och mina tårar tränger också bakom ögonlocken men dem vill inte komma ut dom vill stanna där inuti mig och plåga mig. Två män kommer in i salen tar tag i pappas armar. Hans rygg vänds mot min och han förs ut genom dörrarna. Nu är han borta, borta föralltid.

    

Främlingen av Musti

Främlingen

Jag kom på mig själv med att vänta på hans besök. Vi brukar inte träffas mer än en gång om året,min vän och jag. Ibland blir det varannat år på grund av att han dels reser med sitt arbete och att det är han som måste komma till mig. Själv går jag aldrig ut förutom till arbetet. Det går bra eftersom det bara är att ta hissen och sedan in i garaget, ta bilen med låsta dörrar naturligtvis, in till jobbets garage och ta hissen till kontoret.Mina släktingar påstår att mitt beslut att aldrig gå ut beror på att jag är sjuk.Men att skydda sej mot våld och att stanna inne är väl bara bra.

Nyheterna som jag ser på handlar uteslutande om våld. Folks högsta nöjen är att skada och göra illa varandra. Men det är också så att jag inte släpper in någon, jo en tant som kommer varje onsdag och handlar åt mig. Hon får en slant extra för det. Min vän Jakob släpper jag också in. Han är den enda vän jag någonsin har haft och han är den enda som jag kan koppla av med.

En konstig sak hände mig igår.Framåt middagstiden ringde det på dörren och tyngden av obehag sköljde över mig. Jag tassade ut i hallen och öppnade dörren och utanför stod det en man som jag aldrig hade sett förut.Bäst som jag stod där och tänkte, trängde sig mannen bara in utan vidare.Jag betraktade honom från topp till tå, han var en bredaxlad man med en stor jacka och ett par gamla byxor och han hade munkavel, så man såg inte ansiktet på honom.

- Vad vill du? sa jag med hes röst. Mannen svarade inte utan bara trängde sig på och gick emot mig. Jag backade ut i köket.Jag visste inte vad det tog åt mig för jag tog en whiskyflaska från spisen och slog honom i huvudet. Glasbitarna bara yrde över golvet och det blev dyngsurt av whisky.Mannen hade en stor blodig bula i pannan och andades inte.

Vad skulle jag göra? Jo jag kunde ju göra mig av med liket och inget skulle någonsin få reda på något. Jag gick ut badrummet och hämtade en säck och drog ner den döde i den, det var väldigt svårt men det gick ändå. Jag drog med mig säcken, gick ut i bilen och slängde in liket i bagageluckan och körde därifrån till den närmaste container. Efter en stund kom jag till en som var övergiven och inte en människa syntes till. Jag gick ut och öppnade bagageluckan och drog ut säcken med mig. När jag väl hade slängt ner liket, tagit bilen hem och kommit innanför dörren  ringde telefonen.Jag svarade och hörde att det var en kvinna, Det var Jakobs fru. Hon undrade om Jakob hade kommit, men jag sa att det hade han inte.

-Men har han inte kommit än?undrade hon förvånat -Du skulle ha sett honom när han åkte härifrån. Han såg ut som en gammal tiggare, nej skulle jag inte ha sagt så, då blir det ju ingen överraskning för dig.

Jag la på luren och gick ut på min balkong. Jag skulle begå självmord, den saken var klar.Jag gick ut, ställde mig på kanten och hoppade mot döden.

Min första vän

Min första vän

Jag går längs korridoren. Huvudet nedböjt, det är säkrast. Om man har tur lägger ingen märke till en då. Det är inte många här, skolan har slutat för dagen. Jag går fram till mitt skåp och öppnar det. En lapp ramlar ner till golvet. Jävla tönt. Gå och dö! Jag brukar alltid få sådan lappar, när jag sitter i klass rummet kastar dom lappar på mig istället. Jag känner mig illamående inombords men jag försöker hålla humöret uppe för mina föräldrars skull. Jag är rädd, tänk om mina föräldrar kommer veta vad som har pågått i nästan 3 år nu. Det som var en bra sak att flytta till en ny stad blev det värsta i mitt liv.

Jag går upp och hjälper till hemma innan jag går till skolan. Jag hinner aldrig äta och varje gång jag tar med pengar till mat så tar dom det ifrån mig. Dom brukar alltid kolla på mig och flina, dom skriker alltid att jag är en sådan lodis.

När rasten är slut ska vi gå ut för att hämta böcker. Jag såg hur dom kollade på mig med en arg blick, Jag börjar gå snabbare. Dom springer efter mig, Jag försöker springa runt ett hörn och ut från en dörr men den är låst. Dom kommer ifatt och tar upp mig på en vägg. Dom slår mig i magen och säger hur idiotisk jag är att jag går till skolan. Efter ett tag kommer en lärare, han säger ingenting fast dom slutar slå mig. Jag går hem och tänker på hur jag ska förklara alla blå märken jag har. När vi sitter vid matbordet märker hon inte att jag har ett blå märke för att hon är för upptagen med lille brorsan. Jag har tappat min tillit för att hon ens gillar mig längre. Jag går och lägger mig i sängen och funderar på hur det kommer gå imorgon.

Dagen där på vaknar jag tidigt. Jag tar en frukt och sätter mig vid min tv. Mamma har alltid lika bråttom att få lillebrorsan till sitt dagis så hon hinner inte hjälpa mig att få ordning på saker innan skolan. Det tar ungefär 20 minuter ifrån mig till min skola. Min cykel har dom tagit sönder för mig.

Jag brukar får gömma mig vid buskar för dom tar samma väg som mig till skolan.

Jag går in på toaletten i skolan och kollar mig i spegeln. Jag ser bara ett rädd ansikte med blåmärken jag tar lite vatten och försöker få bort smuts innan lektionen börjar.

Jag känner mig illamående när jag sitter där längst fram i klassrummet vetandes att dom gör något bakom min rygg. Jag försöker att inte bry mig men det är massa som skrattar hela tiden så det blir väldigt svårt.

När vi slutat går vi alla samma väg ut ifrån skolan jag möter dom som alltid möter mig dom säger massa fula ord på Serbien sen springer dom. Jag orkar inte göra motförsvar för då vet jag att mamma kommer få reda på det.

Idag är det fredag ny skol dag ännu en skit dag. känner samma känsla varje dag jag ska gå till skolan. Har ingen anledning att gå dit snart. En städerska såg mig bli slagen av killarna i förr går. Jag hoppas inte hon har sagt något till någon. Lärarna bryr sig inte om eleverna så mycket det enda dom bryr sig om är att få sin lön.

När jag kommer hem så står mamma där som att hon har väntat på mig.

Hon skriker varför!? varför har du inte berättat? Jag såg oskyldig ut som jag inte visste något.

En städerska på skolan har ringt upp mig och berättat allting är det hon säger sant?

Ja, men jag ville inte berätta för att jag visste hur du skulle agera och inte kunna göra någonting åt det. Men jag är din mamma du måste ju berätta allting. Mm, Imorgon kommer jag prata med rektorn unge man hur länge har det här egentligen pågått?

Dagen där på så ser dom skit förbannade ut på mig. Jag tror dom vet att jag har berättat för mamma men det har jag ju inte, nu kommer jag råka ut för ännu mera skit.

När vi får rast tar dom tag i mig och bär med mig vid ett hörn utanför matsalen. Dom skriker på mig vad jag har gjort. Jag sa att jag inte har gjort någonting och dom slår mig med all kraft dom har i magen. Jag ramlar ner på golvet och dom fortsätter sparka mig.

När jag vaknar på sjukhuset sitter någon mystisk kille bredvid mig. Jag undrar vem han är, han säger jag är Erik och ler glatt. Jag såg dig bli slagen av dom där killarna och kunde inte bara stå där och kolla på och när jag såg dig bli medvetlös och att dom fortfarande var på dig var jag tvungen att agera. Jag och min polare drog bort dom ifrån dig och åkte in till sjukhuset. min kompis farmor hade problem med sitt ben och är på samma sjukhus som du så det är därför inte han är här. Mamma kommer inrusande och kramar om mig och frågar vad som har hänt.

Jag kollade på mamma och sa Erik, medans jag försökte somna om och glömma all smärta jag har fått. Jag hade brytit mitt revben och haft inreblödningar men jag somnade in och det sista jag tänkte var att jag hade fått min första vän.

Mobbad i korridorer

Mobbad i Korridorer

Jag gick längs korridoren. Huvudet nedböjt, det var säkrast. Om man har tur lägger ingen märke till en då. Det var inte många här, skolan har slutat för dagen. Jag gick fram till mitt skåp och öppnade det. En lapp ramlade ner till golvet.

Jag kännde mig lite finurlig när jag såg lappen på golvet. Jag trodde att någon ville ge mig en inbjudan till en fest eller något liknande, för lappen var färgglad och hade glitter så sig. När jag tog upp den sa jag.

- Vad händer här! ganska högt för mig själv. Men sen såg jag vad det stod då lappen och då var jag inte lika finurlig längre. det stod: Jävla tönt gå och dö!

Jag vände mig om och där stod några tjejer och skrattade. Jag har fått lappar innan man de har inte varit så färgglade så jag trodde det här var något annat, men det var bara ett skämt. Jag vet inte hur allt startade men det gjorde det för några år sen.

Jag brukar stå ut med att folk skriker och kastar saker på mig, lärarna bryr sig inte ens. En dag kom det två personer mot mig i hög fart, jag försökte fly men de han ikapp. De sa saker och slog mig tills jag låg ner och då startade dom sparka mig. Jag hade en penna i fickan som jag fick tag på, jag högg en av dom i benet och dom sprang iväg till lärarummet, jag anade det värsta. Men jag blev sparkad i huvudet så straxt efter så svimmar jag.

När jag vaknade så oroade jag mig vad mina föräldrar skulle säga, dom fick säkert ett mail om det som hade hänt och jag skulle få all skuld. Jag vet inte hur jag ska förklara vad som har hänt för dom kommer inte tro mig. Jag gick hem och dom bara satt vid köks bordet med matt på mordet, de sa ingeting på hela dagen.

Jag gick upp till mitt rum och kollade mig i spegeln, jag hade ett blåöga och ett sprucket ögonbryn. Jag kännde mig illamående om vad som skulle hända imorgon.

Jag gick till skolan det känndes inte så bra för jag trodde att de som slog mig dagen innan skulle göra det igen. När jag gick i korridoren så kommer de fram till mig. De startade knuffa mig fram och tillbacka och in i skåpen. Då kom det en annan kille som jag aldrig sett förut, han var ny i skolan. Killen sprang fram till oss och knuffade den ena killen på den andra. Deras kepsar föll mot golvet och dom sprang iväg.

Killen tog min hand och hjälpte mig upp och sa:

-Hej, Jag heter Carl. Vad heter du?

-Jag heter Daniel. sa jag.

-Skulle du vilja ses senare eller något?

-Javisst, jag möter dig efter den sista lektionen.

Jag hade fått min första vän.