Min första vän

Min första vän

Jag går längs korridoren. Huvudet nedböjt, det är säkrast. Om man har tur lägger ingen märke till en då. Det är inte många här, skolan har slutat för dagen. Jag går fram till mitt skåp och öppnar det. En lapp ramlar ner till golvet. Jävla tönt. Gå och dö! Jag brukar alltid få sådan lappar, när jag sitter i klass rummet kastar dom lappar på mig istället. Jag känner mig illamående inombords men jag försöker hålla humöret uppe för mina föräldrars skull. Jag är rädd, tänk om mina föräldrar kommer veta vad som har pågått i nästan 3 år nu. Det som var en bra sak att flytta till en ny stad blev det värsta i mitt liv.

Jag går upp och hjälper till hemma innan jag går till skolan. Jag hinner aldrig äta och varje gång jag tar med pengar till mat så tar dom det ifrån mig. Dom brukar alltid kolla på mig och flina, dom skriker alltid att jag är en sådan lodis.

När rasten är slut ska vi gå ut för att hämta böcker. Jag såg hur dom kollade på mig med en arg blick, Jag börjar gå snabbare. Dom springer efter mig, Jag försöker springa runt ett hörn och ut från en dörr men den är låst. Dom kommer ifatt och tar upp mig på en vägg. Dom slår mig i magen och säger hur idiotisk jag är att jag går till skolan. Efter ett tag kommer en lärare, han säger ingenting fast dom slutar slå mig. Jag går hem och tänker på hur jag ska förklara alla blå märken jag har. När vi sitter vid matbordet märker hon inte att jag har ett blå märke för att hon är för upptagen med lille brorsan. Jag har tappat min tillit för att hon ens gillar mig längre. Jag går och lägger mig i sängen och funderar på hur det kommer gå imorgon.

Dagen där på vaknar jag tidigt. Jag tar en frukt och sätter mig vid min tv. Mamma har alltid lika bråttom att få lillebrorsan till sitt dagis så hon hinner inte hjälpa mig att få ordning på saker innan skolan. Det tar ungefär 20 minuter ifrån mig till min skola. Min cykel har dom tagit sönder för mig.

Jag brukar får gömma mig vid buskar för dom tar samma väg som mig till skolan.

Jag går in på toaletten i skolan och kollar mig i spegeln. Jag ser bara ett rädd ansikte med blåmärken jag tar lite vatten och försöker få bort smuts innan lektionen börjar.

Jag känner mig illamående när jag sitter där längst fram i klassrummet vetandes att dom gör något bakom min rygg. Jag försöker att inte bry mig men det är massa som skrattar hela tiden så det blir väldigt svårt.

När vi slutat går vi alla samma väg ut ifrån skolan jag möter dom som alltid möter mig dom säger massa fula ord på Serbien sen springer dom. Jag orkar inte göra motförsvar för då vet jag att mamma kommer få reda på det.

Idag är det fredag ny skol dag ännu en skit dag. känner samma känsla varje dag jag ska gå till skolan. Har ingen anledning att gå dit snart. En städerska såg mig bli slagen av killarna i förr går. Jag hoppas inte hon har sagt något till någon. Lärarna bryr sig inte om eleverna så mycket det enda dom bryr sig om är att få sin lön.

När jag kommer hem så står mamma där som att hon har väntat på mig.

Hon skriker varför!? varför har du inte berättat? Jag såg oskyldig ut som jag inte visste något.

En städerska på skolan har ringt upp mig och berättat allting är det hon säger sant?

Ja, men jag ville inte berätta för att jag visste hur du skulle agera och inte kunna göra någonting åt det. Men jag är din mamma du måste ju berätta allting. Mm, Imorgon kommer jag prata med rektorn unge man hur länge har det här egentligen pågått?

Dagen där på så ser dom skit förbannade ut på mig. Jag tror dom vet att jag har berättat för mamma men det har jag ju inte, nu kommer jag råka ut för ännu mera skit.

När vi får rast tar dom tag i mig och bär med mig vid ett hörn utanför matsalen. Dom skriker på mig vad jag har gjort. Jag sa att jag inte har gjort någonting och dom slår mig med all kraft dom har i magen. Jag ramlar ner på golvet och dom fortsätter sparka mig.

När jag vaknar på sjukhuset sitter någon mystisk kille bredvid mig. Jag undrar vem han är, han säger jag är Erik och ler glatt. Jag såg dig bli slagen av dom där killarna och kunde inte bara stå där och kolla på och när jag såg dig bli medvetlös och att dom fortfarande var på dig var jag tvungen att agera. Jag och min polare drog bort dom ifrån dig och åkte in till sjukhuset. min kompis farmor hade problem med sitt ben och är på samma sjukhus som du så det är därför inte han är här. Mamma kommer inrusande och kramar om mig och frågar vad som har hänt.

Jag kollade på mamma och sa Erik, medans jag försökte somna om och glömma all smärta jag har fått. Jag hade brytit mitt revben och haft inreblödningar men jag somnade in och det sista jag tänkte var att jag hade fått min första vän.