Kurt

“Det blir 230 kr”, sa kassörskan och la mitt köp i en påse.

Jag satte mitt kort i kortläsaren och knappade snabbt in koden. Jag tog ut kortet efter att köpet blivit godkänd, tog min påse och gick min iväg efter ett snabbt tack.

Jag drog upp huvan på min regnjacka innan jag öppnade dörren och gick ut på gatan, regnet duggade lätt ner och lade sig i små pölar över hela torget.

Jag hoppade in i bilen och satte värmen på det högsta.

När jag kom hem hade det slutat att regna. Jag körde upp bilen på garage uppfarten och steg ut, jag tog med mig min påse och stängde dörren. Sedan låste bilen och tog upp min stora nyckelring för att leta reda på min rostiga husnyckel. Jag låste upp dörren och sparkade av mig skorna medans jag hängde upp min regnkappa på de sneda krokarna som satt innanför dörren.

Jag gick igenom huset och lade mina nycklar på det gamla köksbordet och öppnade upp den gnisslade bakdörren. Med bara fötter gick jag ut i det fuktiga gräset, fortfarande hållandes i min påse.

Jag ställde ner påsen på en flagnande stol och lockade på min lilla kattunge som kom skuttande mot mig. Jag lyfte upp Silla, namnet hade katten fått eftersom hon älskade sill så mycket.

Jag satte mig på en av de andra stolarna, den knakade till, men jag brydde mig inte, det gjorde dom hela tiden och började klappa katten. Silla började spinna och jag log åt att hon njöt.

Efter ett tag släppte jag ner henne och hon sprang iväg, hoppandes igenom ett litet hål i häcken.

Jag sträckte mig efter påsen, stolen gnisslade till men brakade inte ihop, så jag beslöt mig för att sitta kvar. Jag satte påsen i knäet och tittade ner på mitt lilla fynd. Sakta och försiktigt drog jag upp innehållet. Jag lade ifrån mig påsen på trädgårdsbordet och betraktade skulpturen. Figuren hade rosiga kinder, ett långt vitt skägg, en röd luva och stora fötter. Jag log stort och ställde ner den i blommrabatten.

“Välkommen lilla trädgårdstomten”, sa jag och rättade till honom så han stog perfekt på den lilla stubben bland blommorna.

“Ditt namn får bli Kurt”. Samtidigt som jag sa det slogs grinden till trädgården upp och in steg min granne, Sigvard. Han var en gammal barndomskompis och vi gjorde det mesta tillsammans.

“Vad har vi här då?” Frågade Sigvard och sprang fram till mig.

“Min trädgårdstomte, Kurt”, sa jag medans mitt ansikte sprickte upp i ett stort leende.

“Söt”, sa Sigvard och studerade tomten.

“Vart köpte du den? Jag skulle gärna ha en egen”, sa han och böjde sig ner för att röra den.

“Nej”, jag slog snabbt bort hans hand. Sigvard ryckte till och ställde sig upp.

“Vad bar det där bra för?” sa han och höll om hans hand.

“Förlåt, det var inte meningen att göra det så hårt, men rör den inte. Den ska sitta sådär”, sa jag gav ett tveksamt leende mot honom.

“Det är ok, jag får väll köpa min egna”, skrattade Sigvard.

“Det var den sista som fanns kvar”, sa jag och Sigvars skratt dog ut.

“Ååh, jag som så gärna ville ha en” sa han och suckade. “Aja, nu måste jag gå. Jag har ett prov tills på måndag”, sa han och gick efter att jag önskade honom lycka till.

Jag tog jag med mig plastpåsen in och la den på bordet brevid nycklarna. Sedan gick jag upp den knarrande trappan till den lilla övervåningen med bara ett rum. Det pluttiga rummets väggar var en bleknad gul färg och golvplankorna var krökta. I rummet fanns en obäddad säng, ett skrivbord, en liten fåtölj och en garderob, allt i en lätt lavendel tonad färg.

Jag satte mig i fåtöljen och tog upp en tjock bok och började läsa. Boken handlade om en detektiv som hette Sherlock Holmes och det var jättespännande. Jag drömde om att bli som honom, att få lösa fall och göra massor av spännande uppdrag.

---

Fåglarna kvittrade medans jag vaknade, solen sken in genom det spruckna fönstret och värmde mitt ansikte medans jag öppnade ögonen.

Jag hade somnat i fåtöljen, boken låg kvar i mitt knä, på samma sida som när jag somnade.

Jag gick ner för trappan, den knarrade mer än vanligt. Sedan gick jag ut i köket och tog en macka och bredde hastigt på lite smör. Jag öppnade dörren och tog med mig mackan ut och satte mig på trappan, gräset var fortfarande fuktigt från morgon daggen. Jag drog in den friska luften och såg mig runt i trädgården.

Det var något som saknades.

Jag sökte igenom trädgården tills jag kom till den färgglada blommrabatten. Den var inte lika färgglad, den kändes tom, den var inte komplett.

Kurt saknades.

Snabbt sprang jag fram till stubben där jag ställt honom igår, raskt började jag tänka efter vad som kunnat hänt.

Jag började kolla runt i trädgården, det är vad Sherlock hade gjort. Mitt i rabatten fanns stora fotspår, de ledde till en stort öppning i häcken. Gapet ledde in till grannens trädgård.

Jag tittade in genom hålet och såg ett par stora stövlar på trappan upp till deras bakdörr. Det var tidigt på morgonen, bara kl. 7 och de var alla ganska morgontrötta.

Jag hoppade smidigt igenom öppningen och sprang över till trappan. Där grabbade jag tag i en stövel och rusade tillbaka till hålet och hoppade graciöst över tillbaka till min trädgård.

Där kunde jag ta en ordentlig blick på skon. Det var storlek 43 och  kladdig av lera och jord. Jag studerade stöveln i några fler sekunder, medans jag försökte komma på vart jag sett den innan.

Sedan gick det upp för mig - skon tillhörde min bästa vän.

Jag stod frusen, hållandes i stöveln tills jag ryckte till av att något nuddade mitt ben. Det var Silla, jag släppte ner stöveln och plockade upp henne.

“Vad ska jag göra, Silla?” frågade jag och kliade henne bakom öronen.

“Tror du verkligen att det är han?” suckade jag och tänkte efter. Fotspåren såg ut som stöveln och Sigvard hade haft på sig dom igår när han tittat förbi.

“Jag måste prata med honom”, sa jag. “Men tänk om det inte är han”, Silla gav ifrån sig ett “mjau” och kollade upp på mig.

Jag suckade och kollade tillbaka genom öppningen i häcken, i grannens blomland stog Kurt.