Det som inte fick hända

“Men ta en klunk då!”

Orden som hade upprepats för mig konstant i ungefär 5 minuter nu.

Jag vet inte egentligen varför jag tvekade så mycket, jag menar hur farligt kan det vara egentligen med en klunk? eller några fler. Hemma hade jag alltid fått höra mammas och pappas tjat om hur dåligt det var med alkohol, allt hemskt som kunde hända när man drack. Men kanske skulle det vara skönt att komma bort från all tonårsångest för en gångs skull? slippa allt tjat, alla krav, pressen, ångesten som jag ständigt går runt med. Liksom bara stänga av allt för ikväll.

Jag avbröts mitt i mina tankar av Sandras gälla röst.

“Emma, seriöst, sluta vara så jävla mesig!” sa hon irriterat och spände blicken i mig.

Sandras ögon var hårt sminkade och lika kastanjebruna som hennes långa plattade hår. Folk har alltid sagt att vi är lika varandra, gissat på att vi varit syskon, t.o.m ibland tvillingar.  

“Dom kommer ju snart och du vill väl inte vara den enda som inte har druckit?” sa hon vädjande.

“kanske inte.” svarade jag och tittade ut över bordet där flaskorna stod uppradade.

Mamma och pappa hade lämnat mig hemma själv för helgen. De hade länge pratat om en resa upp till Stockholm, där de skulle hälsa på gamla vänner och tyckte att det passade bra nu. De litade på mig och tyckte att 15 var en tillräckligt mogen ålder för att låta mig stanna hemma själv. Jag hade egentligen bara velat ha en lugn lördagskväll, men svag som jag var hade Sandra lyckats övertala mig till att ha fest nu när de var borta.

Det var inte många som skulle komma, runt 10 st bara. Jag ville inte att det skulle vara stort och absolut inte märkas på något sätt när mamma och pappa kom hem. Jag vet hur arga och besvikna de skulle bli på mig om det kom fram. Ju mer jag tänkte på det desto mer kände jag ångesten krypa fram för valet jag gjort, men det är redan försent.

Bestämt tog jag tag i flaskan som stod på vardagsrumsbordet. Jag tog flera klunkar så snabbt som möjligt för att slippa smaken, men den var för stark för att undvika. Det brände i halsen och jag kunde se Sandras roade min över vilka grimaser jag gjorde. Vad det det här som folk tyckte var kul? att dricka något så fruktansvärt äckligt för att sedan må dåligt? Men sedan kände jag på något sätt hur drickan rann ner i blodet på mig och jag fick en lugn känsla i hela kroppen. Jag tog några klunkar till.

“okej, så farligt är det ju inte egentligen” sa jag förvånat till Sandra, hon skrattade till.

“Det är ju det jag har sagt hela tiden” svarade hon och tog flaskan ur min hand och tog några klunkar hon med.

Den gälla dörrklockan fick oss båda att rycka till. Vi tittade på varandra och log, båda förväntansfulla inför kvällen. Jag reste mig hastigt upp och gick ut till hallen. Jag kunde redan känna hur det snurrade lite och jag kunde inte fästa blicken på något utan att det blev suddigt.

Jag öppnade dörren och möttes av Johanna och Elins fnitter.

“Hej Emma, fan vad du har blivit modig då. Fest när föräldrarna är borta, trodde aldrig du skulle göra något sånt.” sa Elin och log roat mot Johanna.

“Äh” svarade jag lite nervöst och kramade om båda två och såg de andra komma längre bort på vägen. Jag stod kvar vid dörröppningen ett tag och andades in den friska sommarluften. Försökte slappna av och tänka att det skulle bli kul.

***

Jag kände musiken från vardagsrummet dunka hårt i bröstet och mitt huvud snurrade. Fast det var en härlig känsla! Varför hade ingen någonsin nämnt hur kul det var? Varför har alla bara lyft fram det dåliga med det? Jag stapplade ut till köket och fick tag på någon petflaska med en vidrig blandning som någon hade tagit med sig.

Det hade redan gått tre timmar sen alla dykt upp och sommarsolen började skymma. Det ringde på dörren, antagligen någon granne som kom för att klaga på musiken som var alldeles för hög. Påvägen ut till hallen kände jag hur illa jag mådde och hur det började svartna för ögonen. Jag ryckte upp mig och försökte klarna till innan jag öppnade dörren som kändes tyngre och trögare än vanligt. På trappan stod det några killar, kanske tre eller fyra stycken med varsin plastkasse i handen. Jag hade ingen aning om vilka det var.

“Eh, känner jag er?”  sa jag så högt jag kunde för att överrösta den dunkande musiken.

“Tjaaa!” skrek en av killarna och nickade lätt till en av människorna längre in i hallen. De ignorerade min fråga totalt och tryckte sig förbi i dörröppningen. Jag stapplade vidare ut till vardagsrummet som nu var fullt med folk som jag inte kände igen. Det var trångt och jag försökte trycka mig fram till soffan där Sandra och Johanna satt. En armbåge träffade mig rakt i huvudet med ett kraftig slag. Det fick allt att snurra och jag kände hur det plötsligt svartnade helt för mina ögon.

***

Jag vaknade av en lätt skakning.

“Emma, vakna, alla har gått för längesen.” hörde jag Johanna säga. Jag öppnade ögonen och tittade upp i taket. Jag försökte sätta mig upp men huvudet kändes alldeles för tungt. Jag vred huvudet och kollade ut över vardagsrumsgolvet som var fullt av muggar, flaskor och skräp. Jag såg också skärvor av mammas glasskål hon hade fått när hon fyllt 40. Min tröja och mitt hår kändes kladdigt och det stank av spya, även rök och akohol. Jag slöt ögonen .Aldrig, aldrig mer igen! tänkte jag och jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder.

Halldörren öppnades plötsligt och jag hörde Mammas glada pigga röst.

“Hallå, nu är vi hemma igen!”

klar.