Är du nöjd nu?

Är du nöjd nu? “Jag var tvungen” försökte jag intala mig själv med klumpen i halsen medan jag med skakande händer la på telefonen. Med tunga steg gick jag sakta in i badrummet och stängde dörren efter mig. Jag ställde mig framför spegeln och tog stöd av handfatet för att kunna stå upprätt. I spegeln såg jag in i ett par bekanta gröna ögon. Ögon som en gång inte hade speglat något annat än glädje. Inget annat än lycka. Nu var de rödsprängda av gråt och det axellånga kopparröda håret var rufsigt. Jag skruvade på kranen och böjde mig fram. Jag lät det kalla vattnet rinna nerför ansiktet medan jag bara stod där.

Ett plötsligt ljud utifrån fick mig att vakna till. Jag tog ett djupt andetag och öppnade badrumsdörren. Den mörka och dystra hallen jag möttes av speglade precis de känslor jag bar inom mig. De beige väggarna var kala med bara en ensam liten tavla hängandes vid ytterdörren, och den tidigare bruna dörrmattan var nu nästan svart och hade en stor gul fläck på sidan. Men allt det spelade ingen roll. Jag kunde inte se något av det för det enda som fanns där var han-precis lika vacker som alltid. Ett stort leende spred sig över hans ansikte när han såg mig. Jag försökte själv trycka fram ett litet leende när han kom fram till mig och la händerna på mina höfter. Försiktigt böjde han sig ner mot mig, och även efter att han dragit sig tillbaka kunde jag känna hans varma och mjuka läppar emot mina. Han höll kvar mina ögon i sina i några sekunder och jag försvann in i hans djupa, chokladfärgade himmelrike. Känslan av att sväva bland moln överväldigade mig, innan jag mindes vad som snart skulle hända. Den underbara känslan försvann och ersattes av skuld när jag såg in i hans varma, ovetande ögon. Jag slet mig loss från dem och tittade ner, men han tog tag om min haka och lyfte upp mitt ansikte. Hans hand rörde sig försiktigt uppåt och vilade tummen precis under mitt öga. Jag kände ett sting av smärta och plötsligt var allt tillbaka. Jag såg gårdagens händelse framför mig igen för hundrade gången. Men den här gången kändes det inte som om det var jag-utan jag var bara en åskådare utanför min egen kropp.

Jag hade just varit inne duschen och kom ut för att ännu en gång hitta honom liggandes i soffan med flera tomma flaskor på bordet. Ännu en gång började vi bråka och ännu en gång tog han till våld. Den här gången hade han siktat på vänstra ögat och fått till ett rejält slag. Sen hade han vinglande störtat in i köket, dragit till sig två flaskor till och skyndat ut ur vår lägenhet. Han hade lämnat mig liggandes på den gröna mattan i vardagsrummet och inte kommit tillbaka på hela natten. Inte förrens nu. “Du vet väl att det inte var meningen, eller hur?” Hans djupa, vackra röst lät så ursäktande, så ärlig och jag kunde inte annat än nicka. “Bra” Han log och förflyttade sin hand från mitt ansikte ner till min mage. “Hur har ni haft det?” frågade han och tittade ner på den enorma bulan. Jag sänkte ner blicken till hans stora hand som låg så mjukt på min mage, men som ändå kändes så stark. Nu kunde jag inte hejda ett leende när en bild av honom kom upp för min inre syn, hållandes i vår lilla flicka med händer så starka och beskyddande. Med ett ansikte uppsprucket i ett stort leende kastade han upp henne i luften och fångade henne igen medan hon gurglade av skratt. Det var så jag hade föreställt mig redan sen jag var tio att min familj skulle se ut. “Bra” svarade jag kort. Han såg mig djupt in i ögonen, och nu kunde jag inte vika undan. Han tog tag om mina höfter igen med båda händerna och backade mig mot väggen. Försiktigt tryckte han sig emot mig samtidigt som hans händer gled uppför min kropp och kupades runt mitt ansikte. Och kyssen. Kyssen kändes mer underbar än vad den någonsin hade gjort tidigare. Det var den här killen som hade fått mitt hjärta att slå extra hårt. Det var han som jag tappade talförmågan med de första gångerna vi sågs. Han som hade ändrat mig. Som hade tagit mig från mitt ensamma hörn i skolkorridoren och fört in mig i en värld där jag kände mig så självsäker, så vacker och som den enda han någonsin kommer bry sig om. Honom-det var honom jag älskade. Inte killen han förvandlades till varje gång den där idiotiska vätskan rann ner i hans kropp. Jag trasslade in händerna i hans nötfärgade hår och tryckte honom hårdare emot mig. Kysste honom hårt och tog ett fast grepp om honom när han försökte dra sig undan för att hämta andan. Kyssen blev mer och mer intensiv.

Ett plingande på dörren fick mig att hoppa till och slå huvudet i väggen. “Nej, öppna inte!” flög det ur mig innan jag hann hejda mig. Han tittade undrande på mig och plötsligt kunde jag inte hålla inne det längre. “Du har vad?” Oförståelsen och smärtan lyste om hans ansikte och jag försökte förgäves svälja klumpen i halsen. Han gick fram och tillbaka i hallen och drog handen genom håret medan dörrklockan ringde igen. Jag försökte med darrande händer ta tag i hans arm, men han drog snabbt åt sig den. “Jag var tvungen. Jag kunde inte låta dig utsätta henne för samma sak när hon föds! Det var för dig. För vår skull!” försökte jag övertyga honom. Men hur skulle han förstå när jag själv inte trodde på det? Han stannade upp. “Tyst! Bara håll käften!” Jag ryckte till av styrkan i hans röst och studerade honom istället tyst medan han fortsatte att gå fram och tillbaka. Det plingades och knackades otåligt på dörren. En man skrek med hög röst åt oss att öppna. Tillslut stannade han och vände sig om mot mig. Jag kände flera hugg i hjärtat av blicken han gav mig. Den sa så mycket. Ilska, hat, svek… Jag mindes den dagen han hade öppnat sitt hjärta för mig och berättat att jag var den enda han någonsin hade litat på-och se vad jag hade ställt till med. Han vände sig tvärt om och gick och öppnade dörren. Utanför stod två polismän och såg irriterade ut. Han sträckte fram händerna och poliserna kollade frågande på varandra innan den längre av dem tog fram ett par handbojor och satte på honom dem. Vad höll han på med? Hur kunde han bara ge upp så lätt? Han skulle skrika åt mig, få ut sin ilska över mig för vad jag hade gjort. Nu stod jag precis bakom honom och la en darrande hand på hans rygg. “Förlåt” min röst var tunn och tårarna rann nerför mitt ansikte. “Snälla förlåt mig” snyftade jag. “Dra åt helvete”

Med dessa tre sista ord lämnades jag ensam stående vid dörren. Det var ju det här jag ville, eller hur? Så varför kände jag mig så hemsk? Varför var den anklagande rösten inom mig det enda jag var medveten om? “Är du nöjd nu?”