Den Stora vargen Och Jag

Den Stora Vargen Och Jag

Caroline kände hur syret tog slut. Hon strävade med händerna efter den unga tjejen som höll kudden mot hennes ansikte som var helt uppskrapat sen bilkraschen kvällen innan. Hon hade brunt långt hår, bruna ögon ett slät fin hud. Caroline slet så hårt hon kunde, tills hennes arm gick av. Caroline drog tag i armen och försökte slita bort den, men hon var så stark. Hon kunde inte ens flytta den en millimeter. Luften tog slut. Allt blev svart.

Caroline vaknade upp. Och kollade på klockan, 03:43. Hon kom ihåg vad som hade hänt och förstod att hon hade haft en hemsk mardröm, tills hon såg muggen som hon drack av i drömmen, det smakade blod, kom hon ihåg. Var det en dröm? tänkte hon. Hon låg kvar och lyssnade efter några tecken av ljud. Hon kunde höra någon andas. Hon reste sig upp i en snabb rörelse. Kollade ut genom fönstret ifrån hennes rum på sjukhuset. Hon såg nattsköterskan sitta vid datorn minst 8 meter bort. Ändå kunde hon höra andningen igenom glasväggen och 8 meter iväg. Sjuksköterskan får syn på Caroline. Hon reser sig upp ifrån datorn i receptionen och går bort till rummet där Caroline står.

- Du borde sova! Du har inte läkt helt efter din olycka och måste vila ut. Sa hon tills hon insåg att Carolines ansikte var helt läkt.

- Jag mår bra, sa Caroline.

- Men det är omöjligt, stammade hon fram, jag kollade till dig senast för några timmar sen, och du hade fortfarande hela ansiktet förstört.

Caroline blev yr, och börjar höra hur sköterskans blod pumpas runt i hennes ådror. Caroline får en stark känsla, en längtan att slita sköterskan i stycken. Hon tar tag i sköterskan och biter tag i hennes hals. Sköterskan skriker och Caroline sliter tag i hennes huvud och hugger ut hennes blod. Sköterskan skriker högre och sprattlar. Hon släpper taget och sköterskan faller till golvet. “Vad håller jag på med? Jag kan inte styra det” tänker Caroline. Hon känner på pulsen på den nerblodade halsen.

Hon var död, men Caroline kände ingen ångest, hon kände faktiskt inget. Hon brydde sig inte, inga känslor. Hon kollade på den belka kroppen. Vad ska hon göra nu?

Caroline hörde någonting som sprang förbi, så snabbt att hon inte kunde se det klart. Hon hörde hur hennes hjärta slog snabbare och snabbare, hon gick mot utgången. Innan hon han fram till dörren kände hon hur någon tog tag i hennes axel och drog henne bakåt. Med en snabb reflex. Drog hon sig ut ur greppet och slog till med armen bakom sig. Personen tog tag i armen och vredtill. Caroline föll ner med en smäll på rygg. Personen ställde sig med varsin fot på hennes armar. Hon var hjälplös. Hon kunde se personen, det har hon, personen som natten innan kvävde henne till döds.

Caroline fick panik, hon skrek så högt hon kunde på hjälp. Tjejen tog tag i henne och drog med henne långt in i sjukhuset och stängde dörren. Det gick på en sekund. Allt som hände gick bara på en millisekund. Hon var så snabb.

- Vad äre du vill mig? Skrek Caroline, och drog ett djupt andetag. Det ända som hördes var Carolines djupa andetag.

- Jag heter Katarine och jag behöver din hjälp.

- Om du behöver min hjälp, varför försökte du då döda mig? Sa Caroline med en arg röst.

- Försökte? Du är död, och det är nödvändigt. Caroline stirrade på henne, hon förstod ingenting.

Du har dött med en vampyrs blod i dina ådror, vilket gör att du är en levande död, en vampyr. Du kan känna att du är död, inte sant? Du har inga känslor, du har starkare sinnen och starkare muskler.

Det gick upp för Caroline, det var dörför sköterskan inte skrek, det var så hon kunde höra genom en vägg och 8 meter bort, det var därför hon hade sådan törst på blod.

- Jag behöver din hjälp, det finns en jägare, som vill döda oss.

- Vaddå oss? Varför vill han döda mig? Det var du som gjorde mig såhär!

- Jag kan inte ta ner honom själv, jag behöver en extra man. Jag ska visa dig hur.

Caroline hämtade sin väska inne i det lilla rummet där hon hade legat i en sin sjuksäng och dom gick ut ur sjukhuset.

Känn efter, sa Katharine. Caroline kände hur hela hennes sinnen var förstärkta. Bättre hörsel än en uggla, bättre syn än en katt, starkare än en elefant, snabbare än den snabbaste leoparden.

- Spring med mig, sa Katharine.

De sprang, snabbt, det var som att allt gick i slowmotion, det gick så fort. De stannade upp vid ett gamallt hus som låg mitt i fullmånens ljus.

- Vad är klockan? Sa Katharine. Caroline kollade på klockan hon hade på armen.

- 23:57, svarade Caroline.

- Då börjar det nu, sa Katharine och kollade mot det gamla huset. Dörren öppnades, det kom ut en ung man, kring tjugio år. Han satte sig på knä, börjde huvet neråt och skrek.

- Han behöver hjälp, han har ont! Sa Caroline och ställde sig upp hastigt!

- Tyst! Kathrine tog tag i Carolines arm och drog ner henne på marken. Det är han, som är jägaren.

Det börja knaka och med varje knak kom ett högt skrik, som om mannens ben knäcktes på mitten, om och om igen. Han skrek, högre och högre. Hans skinn blev brunt.

- Kolla starkare, focusera på på vad du vill se.

Caroline focuserade på den vänstra armen som nu blivit helt brun. Caroline såg mycket tydligare nu, det var inte bara något brunt, det var pälls. Han fick pälls över hela kroppen. Armarna och benen blev till djurben. Hans kläder slets av. Det var inte längre en människa som ståd där framför dom, det var en varg.

- Kan du se nu, det är den där vi måste förgöra. Endast när han är som starkast kan han dö, under fullmånen.

Vargen vände huvet och studerade skogen åt de hållet där Caroline och Katharine satt och spanade på han.

- På min signal, spring. Caroline kände vargen hade sett dom, NU!

Caroline vände sig om och skulle precis börja springa, men vägen var blokerad, av vargen. En meter framför dom stod den stora vargen, stor som ett lejon. Den hoppade på Kathrine.

Spring! Sa Kathrine. Spring för livet!

Innan Caroline han svara så rev vargen av Kathrines huvud, så snabbt att Caroline inte han blinka. Vargen vände sig mot Caroline. Berrädd på att anfalla sitt byte.