Skridskor är djävulens påfund

Skridskor är djävulens påfund

Varje år tvingas elever ut på isen av sina lärare. Tanken är att de ska åka skridskor. Men vad händer med de som inte kan? De som spänner fötterna något så djävulskt att de knappt orkar stå upp. De som halkar. De som slår sig. De som...

Varför ger sig ens folk på den dårskapen som att åka skridskor? Det är kallt, halt och skitsvårt. Är det kul? Nej, inte för fem öre. Så varför ens åka? Jag skulle säga att det främst är självmordsbenägna stollar som ger sig ut. Kanske för att bevisa något, vad vet jag.

Resten är stackare som jag. Som vet att de är urusla men som någonstans därinne tror att de kan. Som trots sin relativa medvetenhet snörar på sig skridskorna (alternativt får hjälp av någon), knäpper på den lite för trånga hjälmen och stapplar försiktigt ut på den glashala isen. Greppar fort som ögat tag i någon annan för att inte ramla. Om jag har tur finns det ett litet bandymål jag kan ta hjälp av. Använda den som någon slags isrollator. Det är något magiskt med den. Från att känna sig som Bambi på hal is förvandlas jag till en erfaren isprinssesa som med hastiga rörelser skrider ut över planen. Isrollatorn plogar upp frusna flisor framför mig och hela världen blir min. Jag är härskarinnan över eld och vatten, himmel och hav. Inget kan stoppa mig. Jag är ostoppbar!

Plötsligt ett hack. Jag far likt en vante över målet och glider fram som en babysäl över isen. Tjuter till av förvåning och ligger sedan utsträckt på planen och skrattar lite nervöst över det hela. Ber till Gud att ingen såg. Med skakiga ben reser jag mig upp, borstar av lite snö och åker skamset därifrån med min isrollator. Förbannar skridskor och dess skapare och lovar mig själv att aldrig mer ge mig ut på isen. Ändå gör jag det. Igen och igen.

Erika Nilsson 9C