Människans fiende.

Jag sprang och sprang! Kulorna visslade ovanför huvudet. Genom barrskogens kalla natt sprang jag så fort jag kunde. Ingen återvändo nu tänkte jag. Jag har inte tid och tänka nu! Min plan var mycket enkel, att komma till floden. Där visste jag att han skulle vänta. Om inte, är jag ganska körd. Där skulle min vän sedan barndomen stå, James. Jag kände såren bli värre och värre under mina fötter, marken var blöt med grenar och kottar, jag kunde fortfarande höra skrikande röster och skott som avlossades. Vart vi skulle ge av hos sen visst jag inte. Äntligen ska jag försvinna bort från detta läger. Helt plötsligt kändes det som någonting hoppa upp och bet i benet! Det gjorde så fruktansvärt ont! Jag haltade den sista biten på mitt högra ben. Men nu hörde jag röst som jag så väl känner igen men inte hört de senaste åtta månaderna. Den känslan var helt unik. Innan jag ens hunnit kolla på honom kastade jag mig som en leopard över kanten på båten och sedan var vi borta därifrån. 

Vi stannande till vid hans koja ca en timme utanför Älvdalen. Jag och James hade bara pratat lite smått, nu ville han få reda på lite mer information. Jag berättade om Lägret och vi var nästan tusen st fångna där, och vakterna och säkerheten var mycket hög, men min plan hade funkat. Jag hade grävt mig ut på ca trettio minuter, och lyckades springa ifrån vakterna och skotten. Vi börja prata om gamla minnen och hur det var för cirka fem år sedan, det hade en skett en sådan fruktanssvärd förändring. Efter att ryssarna kommit hade allting förändrats, Min familj hoppas jag levde någonstans nere i Östergötland. Sverige hade kollapsat totalt. Sveriges regering hade mördats, ingen fanns kvar, bara vi som försökte överleva nu. Jag kunde knappt tänka mig hur det var i de andra länderna, jag var så rädd på bara tanken av det. Rykten om att USA blivit attackerat av kärnvapen fick mig verkligen att tänka till. Det som kändes som ett bett var inget bett utan en rikoschett från ett maskingevär. James hjälpte mig med bandage. Tankarna verkligen flög igenom huvudet. Kojan vi satt i var kall och blöt, det luktade verkligen illa här. Jag kunde känna bloddoften till och med.  Ute slutade det regna och det var mycket mörkt. Floden låg nästan intill kojan, ljudet från floden var det enda ljudet jag kunde höra just, min hjärta hade lugnat ner sig och jag hade samlat mig. Plötsligt kände jag en arm på min axel, jag kände igen den handen. Det var James, han log som en glad pojke med en godisbit i handen. Jag reste mig upp och förtvivlat fick jag se, en väldigt stor folkklunga med vapen laddade. Det var vårt folk. 

James började berätta sin idé för allihopa. Han började berätta om att vi skulle bli den första motsatsstyrkan som skulle slå till, men vem vet det kanske redan fanns fler där ute? Vi var omkring tjugofem personer kanske trettio. Men James hade så starka idéer som fick oss att tänka till. Detta är vårt land, vår nation, vårt landskap sa han skarpt men ändå tyst. Vapen hade folket samlat till oss och planerna började smidas upp. Jag fick berätta hur rummen såg ut, även byggnader, hur många vakter och vad för vapen dem hade. Vi alla trodde på detta och vi alla tänkte göra detta. Skulle detta gå bra skulle vi få förstärkning och vi kunde bygga något. Detta är bara en början av något väldigt stort. Vi alla visste om planen nu och jag kände mig mer redo än någonsin. vi hade nu vandrat i ca 2 timmar och alla låg nu precis innanför skogen vid lägret. Jag kunde höra något språk som jag verkligen inte tyckte om, ryska. Vid väntade bara på signalen från andra sidan där James hade smygit runt med 5 andra modiga “soldater” som vi nu var kallade. Jag insåg helt plötsligt hur rädd jag var, det var de andra också. Tanken om att misslyckas fanns inte. Den här känslan var overklig, jag var så ung tänkte jag. Men det måste ske. Sen kom smällen. Vi reste oss upp och anföll.  Jag hörde gevärskotten. Men den här gången flydde jag inte.

Den långa vägen hem av Märta Nilsson

Den långa vägen hem

Det dunkar i huvudet, de rösterna hon hade hört precis innan allt blev svart hördes inte längre. Hon försöker öppna ögonen men hon får inte upp dem helt och det enda hon ser är en suddig bild av en klocka på väggen. Hon hade lovat sig själv att aldrig bli såhär full igen, men ändå så låg hon här. Hon öppnar ögonen långsamt igen och nu kan hon se bättre, det var ingen kvar där. Ingen som kunde hjälpa henne upp och hem, alla hade bara lämnat henne. Hon måste ta sig hem men hur hon ska ta sig hem det har hon ingen aning om. Hon går mot ytter dörren, stegen känns tunga och benen skakar, hon tar tag i handtaget.

Hon försöker känna igen sig, men vägarna hon gick hit känns helt främmande. Jag går höger, tänkte hon. Hon kommer ut på en lång smal gata med höga träd runt om. Hon fortsätter rakt fram, det svänger in en smal stig åt vänster och helt plötsligt känner hon igen sig. Hon svänger in på stigen, när den här stigen tar slut kommer hon vara hemma på hennes bakgård igen. Stegen blev snabbt lättare och hon började små springa.

Det ringer i telefonen, hon stannar upp och tar upp telefonen. “Mamma” hinner hon läsa innan någon slår bort telefonen ur händerna på henne. Hon kollar upp och försöker få fram något ord, men allting bara fastnar halvvägs. Det enda hon ser är en mörk figur av en man framför henne. Allt är så mörkt hon kan varken säga vad han har för hårfärg, ögonfärg eller ens hans ansikte i mörkret. Det enda hon känner är en doft av schampo, hon känner igen lukten men hon kan inte riktigt koppla ihop med vad. Han kliver närmare, hon försöker gå åt sidan men hon hinner inte. Hans händer tar ett hårt grepp mot hennes hals och han kastar sig över henne mot marken. Hon skrek men ingen hörde, ingen kom dit och hjälpte henne.

Hemma i köket står mamma och kollar ut genom fönstret. Jag ställer mig i dörrkarmen och kollar på henne. Hennes långa hår uppsatt i en slarvig hästsvans och hennes skrynkliga ansikte i profil. Mitt i mina tankar vänder hon sig om och kollar rakt in i mina ögon.

    - Du skulle ju aldrig göra såhär igen Amanda du lovade mig.

    - Mamma jag gjorde det inte, det hände en sak i skogen och det var därför jag inte kom hem.

    - Amanda det räcker med lögner nu, jag är trött på att vara vaken hela natten och vara orolig.

    - Godnatt mamma..

Jag går upp på mitt rum och stänger dörren tyst. Klumpen i halsen stiger högre och högre och jag är så rädd. Jag lägger mig i sängen, jag struntar i att jag har alla kläder på mig eller att jag inte har borstat tänderna. Det betyder ingenting för mig jag bara la mig ner i sängen kramade om min kudde och lät tårarna rinna ner för kinderna.

  Dem är idioter allihopa, dom förstår ingenting. Ingen vill lyssna & ingen vill tro på mig. Det

  är alltid mig det är fel på, varför är det fel på mig? Det är fel på er, det är fel på er som inte

  vill lyssna. Jag hatar er allihopa!

Egentligen orkar jag inte ens tänka men jag kunde inte sluta. Jag såg bilder av honom i huvudet. Svarta silhuetter av en äldre man & den där doften om hans kläder och hår, det var något speciellt.

Sängen rör på sig och jag känner två kramande armar om mig. Jag öppnar ena ögat och kikat över axeln. Det är mamma och jag blundar igen. Jag känner mammas varma händer smeka mitt hår och jag kan inte trivas bättre. Jag kollar upp i taket där min alarm klocka lyste tiden 09:00. Jag vänder mig om och borrar in huvudet i mammas tröja och i hennes hår som hängde ner över bröstet.  

- Vad har du tvättat håret med för schampo? frågade jag mamma tyst.

- Jag lånade pappas schampo för mitt var slut. Varför viskar du gumman?

- Nej det var inget.

- Jo Amanda? Du brukar inte bete dig såhär konstigt, vad har hänt?

Jag kan inte ligga kvar i sängen längre. Jag springer ut ur rummet och fort nerför trappan. Jag tar tag i telefonen och slår numret.

- 112 polisen. Vad har hänt? hörs en mans röst i telefonen.

Det är tyst i rättsalen det enda jag hör är mammas snyftningar brevid mig. Jag kollar rakt in i min pappas ögon. Han gråter och mina tårar tränger också bakom ögonlocken men dem vill inte komma ut dom vill stanna där inuti mig och plåga mig. Två män kommer in i salen tar tag i pappas armar. Hans rygg vänds mot min och han förs ut genom dörrarna. Nu är han borta, borta föralltid.

    

Främlingen av Musti

Främlingen

Jag kom på mig själv med att vänta på hans besök. Vi brukar inte träffas mer än en gång om året,min vän och jag. Ibland blir det varannat år på grund av att han dels reser med sitt arbete och att det är han som måste komma till mig. Själv går jag aldrig ut förutom till arbetet. Det går bra eftersom det bara är att ta hissen och sedan in i garaget, ta bilen med låsta dörrar naturligtvis, in till jobbets garage och ta hissen till kontoret.Mina släktingar påstår att mitt beslut att aldrig gå ut beror på att jag är sjuk.Men att skydda sej mot våld och att stanna inne är väl bara bra.

Nyheterna som jag ser på handlar uteslutande om våld. Folks högsta nöjen är att skada och göra illa varandra. Men det är också så att jag inte släpper in någon, jo en tant som kommer varje onsdag och handlar åt mig. Hon får en slant extra för det. Min vän Jakob släpper jag också in. Han är den enda vän jag någonsin har haft och han är den enda som jag kan koppla av med.

En konstig sak hände mig igår.Framåt middagstiden ringde det på dörren och tyngden av obehag sköljde över mig. Jag tassade ut i hallen och öppnade dörren och utanför stod det en man som jag aldrig hade sett förut.Bäst som jag stod där och tänkte, trängde sig mannen bara in utan vidare.Jag betraktade honom från topp till tå, han var en bredaxlad man med en stor jacka och ett par gamla byxor och han hade munkavel, så man såg inte ansiktet på honom.

- Vad vill du? sa jag med hes röst. Mannen svarade inte utan bara trängde sig på och gick emot mig. Jag backade ut i köket.Jag visste inte vad det tog åt mig för jag tog en whiskyflaska från spisen och slog honom i huvudet. Glasbitarna bara yrde över golvet och det blev dyngsurt av whisky.Mannen hade en stor blodig bula i pannan och andades inte.

Vad skulle jag göra? Jo jag kunde ju göra mig av med liket och inget skulle någonsin få reda på något. Jag gick ut badrummet och hämtade en säck och drog ner den döde i den, det var väldigt svårt men det gick ändå. Jag drog med mig säcken, gick ut i bilen och slängde in liket i bagageluckan och körde därifrån till den närmaste container. Efter en stund kom jag till en som var övergiven och inte en människa syntes till. Jag gick ut och öppnade bagageluckan och drog ut säcken med mig. När jag väl hade slängt ner liket, tagit bilen hem och kommit innanför dörren  ringde telefonen.Jag svarade och hörde att det var en kvinna, Det var Jakobs fru. Hon undrade om Jakob hade kommit, men jag sa att det hade han inte.

-Men har han inte kommit än?undrade hon förvånat -Du skulle ha sett honom när han åkte härifrån. Han såg ut som en gammal tiggare, nej skulle jag inte ha sagt så, då blir det ju ingen överraskning för dig.

Jag la på luren och gick ut på min balkong. Jag skulle begå självmord, den saken var klar.Jag gick ut, ställde mig på kanten och hoppade mot döden.

Min första vän

Min första vän

Jag går längs korridoren. Huvudet nedböjt, det är säkrast. Om man har tur lägger ingen märke till en då. Det är inte många här, skolan har slutat för dagen. Jag går fram till mitt skåp och öppnar det. En lapp ramlar ner till golvet. Jävla tönt. Gå och dö! Jag brukar alltid få sådan lappar, när jag sitter i klass rummet kastar dom lappar på mig istället. Jag känner mig illamående inombords men jag försöker hålla humöret uppe för mina föräldrars skull. Jag är rädd, tänk om mina föräldrar kommer veta vad som har pågått i nästan 3 år nu. Det som var en bra sak att flytta till en ny stad blev det värsta i mitt liv.

Jag går upp och hjälper till hemma innan jag går till skolan. Jag hinner aldrig äta och varje gång jag tar med pengar till mat så tar dom det ifrån mig. Dom brukar alltid kolla på mig och flina, dom skriker alltid att jag är en sådan lodis.

När rasten är slut ska vi gå ut för att hämta böcker. Jag såg hur dom kollade på mig med en arg blick, Jag börjar gå snabbare. Dom springer efter mig, Jag försöker springa runt ett hörn och ut från en dörr men den är låst. Dom kommer ifatt och tar upp mig på en vägg. Dom slår mig i magen och säger hur idiotisk jag är att jag går till skolan. Efter ett tag kommer en lärare, han säger ingenting fast dom slutar slå mig. Jag går hem och tänker på hur jag ska förklara alla blå märken jag har. När vi sitter vid matbordet märker hon inte att jag har ett blå märke för att hon är för upptagen med lille brorsan. Jag har tappat min tillit för att hon ens gillar mig längre. Jag går och lägger mig i sängen och funderar på hur det kommer gå imorgon.

Dagen där på vaknar jag tidigt. Jag tar en frukt och sätter mig vid min tv. Mamma har alltid lika bråttom att få lillebrorsan till sitt dagis så hon hinner inte hjälpa mig att få ordning på saker innan skolan. Det tar ungefär 20 minuter ifrån mig till min skola. Min cykel har dom tagit sönder för mig.

Jag brukar får gömma mig vid buskar för dom tar samma väg som mig till skolan.

Jag går in på toaletten i skolan och kollar mig i spegeln. Jag ser bara ett rädd ansikte med blåmärken jag tar lite vatten och försöker få bort smuts innan lektionen börjar.

Jag känner mig illamående när jag sitter där längst fram i klassrummet vetandes att dom gör något bakom min rygg. Jag försöker att inte bry mig men det är massa som skrattar hela tiden så det blir väldigt svårt.

När vi slutat går vi alla samma väg ut ifrån skolan jag möter dom som alltid möter mig dom säger massa fula ord på Serbien sen springer dom. Jag orkar inte göra motförsvar för då vet jag att mamma kommer få reda på det.

Idag är det fredag ny skol dag ännu en skit dag. känner samma känsla varje dag jag ska gå till skolan. Har ingen anledning att gå dit snart. En städerska såg mig bli slagen av killarna i förr går. Jag hoppas inte hon har sagt något till någon. Lärarna bryr sig inte om eleverna så mycket det enda dom bryr sig om är att få sin lön.

När jag kommer hem så står mamma där som att hon har väntat på mig.

Hon skriker varför!? varför har du inte berättat? Jag såg oskyldig ut som jag inte visste något.

En städerska på skolan har ringt upp mig och berättat allting är det hon säger sant?

Ja, men jag ville inte berätta för att jag visste hur du skulle agera och inte kunna göra någonting åt det. Men jag är din mamma du måste ju berätta allting. Mm, Imorgon kommer jag prata med rektorn unge man hur länge har det här egentligen pågått?

Dagen där på så ser dom skit förbannade ut på mig. Jag tror dom vet att jag har berättat för mamma men det har jag ju inte, nu kommer jag råka ut för ännu mera skit.

När vi får rast tar dom tag i mig och bär med mig vid ett hörn utanför matsalen. Dom skriker på mig vad jag har gjort. Jag sa att jag inte har gjort någonting och dom slår mig med all kraft dom har i magen. Jag ramlar ner på golvet och dom fortsätter sparka mig.

När jag vaknar på sjukhuset sitter någon mystisk kille bredvid mig. Jag undrar vem han är, han säger jag är Erik och ler glatt. Jag såg dig bli slagen av dom där killarna och kunde inte bara stå där och kolla på och när jag såg dig bli medvetlös och att dom fortfarande var på dig var jag tvungen att agera. Jag och min polare drog bort dom ifrån dig och åkte in till sjukhuset. min kompis farmor hade problem med sitt ben och är på samma sjukhus som du så det är därför inte han är här. Mamma kommer inrusande och kramar om mig och frågar vad som har hänt.

Jag kollade på mamma och sa Erik, medans jag försökte somna om och glömma all smärta jag har fått. Jag hade brytit mitt revben och haft inreblödningar men jag somnade in och det sista jag tänkte var att jag hade fått min första vän.

Mobbad i korridorer

Mobbad i Korridorer

Jag gick längs korridoren. Huvudet nedböjt, det var säkrast. Om man har tur lägger ingen märke till en då. Det var inte många här, skolan har slutat för dagen. Jag gick fram till mitt skåp och öppnade det. En lapp ramlade ner till golvet.

Jag kännde mig lite finurlig när jag såg lappen på golvet. Jag trodde att någon ville ge mig en inbjudan till en fest eller något liknande, för lappen var färgglad och hade glitter så sig. När jag tog upp den sa jag.

- Vad händer här! ganska högt för mig själv. Men sen såg jag vad det stod då lappen och då var jag inte lika finurlig längre. det stod: Jävla tönt gå och dö!

Jag vände mig om och där stod några tjejer och skrattade. Jag har fått lappar innan man de har inte varit så färgglade så jag trodde det här var något annat, men det var bara ett skämt. Jag vet inte hur allt startade men det gjorde det för några år sen.

Jag brukar stå ut med att folk skriker och kastar saker på mig, lärarna bryr sig inte ens. En dag kom det två personer mot mig i hög fart, jag försökte fly men de han ikapp. De sa saker och slog mig tills jag låg ner och då startade dom sparka mig. Jag hade en penna i fickan som jag fick tag på, jag högg en av dom i benet och dom sprang iväg till lärarummet, jag anade det värsta. Men jag blev sparkad i huvudet så straxt efter så svimmar jag.

När jag vaknade så oroade jag mig vad mina föräldrar skulle säga, dom fick säkert ett mail om det som hade hänt och jag skulle få all skuld. Jag vet inte hur jag ska förklara vad som har hänt för dom kommer inte tro mig. Jag gick hem och dom bara satt vid köks bordet med matt på mordet, de sa ingeting på hela dagen.

Jag gick upp till mitt rum och kollade mig i spegeln, jag hade ett blåöga och ett sprucket ögonbryn. Jag kännde mig illamående om vad som skulle hända imorgon.

Jag gick till skolan det känndes inte så bra för jag trodde att de som slog mig dagen innan skulle göra det igen. När jag gick i korridoren så kommer de fram till mig. De startade knuffa mig fram och tillbacka och in i skåpen. Då kom det en annan kille som jag aldrig sett förut, han var ny i skolan. Killen sprang fram till oss och knuffade den ena killen på den andra. Deras kepsar föll mot golvet och dom sprang iväg.

Killen tog min hand och hjälpte mig upp och sa:

-Hej, Jag heter Carl. Vad heter du?

-Jag heter Daniel. sa jag.

-Skulle du vilja ses senare eller något?

-Javisst, jag möter dig efter den sista lektionen.

Jag hade fått min första vän.

Sparken som krossa mig

Sparken som krossa mig

Jag går längs korridoren. Huvudet nedböjt, det är säkrast. Om man har tur lägger ingen märke till en då. Der är inte många här, skolan har slutat för dagen. Jag går fram till mitt skåp och öppnar det. En lapp ramlar ner till golvet.

Jävla tönt. Gå och dö!

Jag kollar på lappen, men jag bryr mig inte så mycket egentligen, jag är van, det har pågått i snart ett halvår nu.

Jag går hem ensam, skolgården är grå och otäck, jag går så fort jag kan. Till slut till den långa grusvägen upp till lägenheten, jag slå in koden: 2468. Jag går in genom dörren och rusar in till mitt rum och stänger dörren, jag andas 3 djupa andetag sedan slänger jag mig på sängen gråtandes. Jag känner att jag inte vill tillbaka till skolan, allt detdär jag måste stå ut med, Carl och Jesper som slår mig blå hela tiden, lärarna bryr sig aldrig eller pappa, han dricker ju bara ändå hela tiden.

Väckarklockan tjuter, klockan är nu 07:05, jag går långsamt upp ur sängen men jag vill inte jag orkar inte den här dagen, inte en dag till. Jag kämpar mig ändå upp ur sängen och äter en macka och dricker lite juice.

Jag går ner för de tre trappnivåerna och sedan kommer jag till den långa grusvägen, till slut kommer jag till skolan, jag går in direkt med luvan över huvudet och huvudet lågt. Sedan hör jag.

- Där är han, ta han!

Jag kollar upp och ser att Carl och Jesper springer emot mig, jag börjar springa genom den långa korridoren men dom är mycket större och snabbare. Till slut får Jesper tag i mig och slänger ner mig på backen, de börjar sparka på mig och säger massa elaka saker, till slut kom en spark mot mitt huvud, en riktigt hård från Carl, allt blir svart…

När jag sedan vaknar upp, ligger jag hos skolsyster med läraren, skolsystern och pappa brevid mig, jag blir orolig direkt.

Vad ska jag säga till pappa?, sa jag för mig själv.

Jag funderar lite för mig själv vad jag ska säga till pappa, jag vill inte säga att jag fick massor stryk av Carl och Jesper, då tror han att jag är största fjollan, vilket jag är egentligen.

Jag får gå hem från skolan den dagen, jag och pappa går hela vägen hem utan att han säger ett ord. Sedan sätter vi oss vid köksbordet.

- Vad var det egentligen som hände idag?, sa pappa.

- Jag fick stryk, men du bryr dig väl ändå inte, svarade jag.

Sedan springer jag till mitt rum och ser mig själv i spegeln, jag är helt blåslagen, jag ser en tönt, en riktig tönt som har ingenting.

Händelserika dagen

Händelserika dagen

Nu har Tindra snart gått i den nya skolan i en hel månad. Den är mycket större än den hon har gått i tidigare. Tegelväggarna är stora och gula, fönstren är som stora svarta hål som står och gapar mot en när man kommer på skolgården. Tindra trycker sig längs med vägarna när hon går framåt i korridorerna för att komma till den sal som hon ska ha lektion i. Den stora klockan på väggen har stannat. Det känns som hela världen står still, hon är den ensammaste personen i hela världen. Även att det är en massa människor runt henne i korridorerna, så är det som om hon inte finns bland dem. Hon är bara en liten vattendroppe i det stora havet.

När hon går mot No salen som ligger längst bort i korridoren hör hon bakom sig någon som springer. Tindra vänder sig lite diskret, för att kolla vem det är som kommer. Som tur är, är det Olivia. Hon är den ända personen  som pratar med Tindra, sen hon bytt skola. Olivia är så förstående, och vet när hon bara ska lyssna eller när hon ska säga något. De har känt varandra sen de var små, men de har inte träffats ofta eftersom de har bott i olika städer.  Men nu har de börjat få kontakt igen med varandra.  

NO lektionen är som vanligt, läraren pratar alldeles för mycket, och man får lära sig helt onödiga saker som man ändå aldrig kommer att ha någon användning av längre fram i livet. Tindra vill inte bli någon kemist när hon blir stor. När det är som minst intressant viskar Olivia i hennes öra:

- Jag vill prata med dig på rasten.

Tindra tittar undrande på sin kompis, men fortsätter att lyssna på genom gången på tavlan.

Lektionen tar slut och alla elever strömmar ut ur No salen. Tindra är bland de sista som lämnar salen. När hon kommer ut känner hon att någon tar tag om hennes arm och drar med henne in på en av skolans största toaletter.  

- Du kan inte gissa vad som hände mig innan jag gick och la mig igår! nästan skriker Olivia.

Tindra funderar en liten stund innan hon svarar:

- Nä, det jag kan inte gissa.

Man ser att det var något som gör henne jätteuppspelt. Det är något i hennes ögon, som är stora som tefat och de lyster som två stycken stora solar.

- Du vet han Fredrik, som har en enäggstvilling. Han som är jättesnygg. Han och hans bror ska ha en fest hemma hos sig, och Fredrik bjöd mig och sa att jag fick ta med mig en kompis.  Jag väljer att ta med dig om du vill och kan, men du måste veta att det är en hemlig fest. Deras föräldrar reser bort över helgen.

- Det är klart att jag vill följa med, men vad ska jag säga till min mamma och pappa.

De sitter tysta ett litet tag, så säger Olivia:

- Säg att du ska sova över hos mig.

Tindra kollar på armbandsuret och ser att lektionen börjar om en minut. De rusar ut och ser att hela korridoren nästan är helt tömd på människor. Så hör de en mekanisk röst, den är hackig men man hör vad den säger: “VARNING, VARNING, BRAND I BYGGNADEN” och ett tjutande och irriterande ljud hörs. Olivia tar tag i Tindra och börjar ta större steg mot utgången.

När de kommer ut på skolgården och blandar sig med sina klasskamraten. Det börjar snurra frågor som, “Är det på riktig eller är det en övning?” De står ute i 5 min innan en lärare kommer och samlar ihop klassen och  berättar vad det var som står på.

- Det är en riktig brand som har startat i skolan, den är inte så stor, men  brandkåren är på väg hit. Några lärare försöker släcka branden, men rektorn har ändå beslutat att ni alla får gå hem tidigt idag.

Just när läraren hade sagt det kommer brandbilen in på skolgården. Alla elever går åt sidan så att brandmännen kan komma förbi. En brandman springer brevid Tindra och hon känner en svag os av rök från hans rökdykardräkt. Det sticker lite i näsan på henne.

Olivia och Tindra bestämmer att de ska gå hem till Tindra för att prata med hennes mamma om kvällen. När de ska svänga in på hennes gata, ser de lite längre bort på gatan två stycken cykelklister. De ser precis lika dana ut, Tindra vänder sig mot sin kompis och säger med lågröst för att de på cyklarna inte ska höra:

- Är det Fredrik och Kevin?

Cyklisterna stannar och hälsar på Olivia, och så vänder sig den ena mot Tindra också:

- Hej! ses vi på festen ikväll?

Olivia och den andra cyklisten som är Fredrik, vänder sig mot Tindra. Tindra sneglar mot sin kompis och svarar:

- Ja, det gör vi.

Cyklisterna hoppar upp på sina cyklar och cyklar iväg.

När Tindra och Olivia kommer in i huset så ropar mamma:

- DET FINNS NY BAKADE BULLAR UNDER BAKDUKEN PÅ BÄNKEN!

Det går inte att missa, för att det luktar i hela huset. Den lukten är den mest underbara lukt som går att komma hem till. Mamma kommer in i köket, hennes hår är uppsatt i en slarvig knut och hon har ett fläckigt förkläde över sina kläder. Hon ser jättetrött ut.

- Är det okej om jag sover över hos Olivia ikväll? Åh, vet du vad, det brann i skolan idag, så det är därför vi kom hem så här tidigt.

- Det är väl okej att du sover över, nästan suckar hon fram till svar.

Tindra och Olivia hoppar av glädje och springer upp till hennes rum.

Hon letar igenom alla lådor och skåp för att hitta allt, det tar 5 minuter, sedan är hon redo att gå.

När de är hemma hos Olivia, börjar de att fixa iordning sig till festen. De hjälps åt att platta varandras hår, så där som de brukar göra på tjejfilmer. De sätter sig framför varsin spegel och börjar fixa iordning med sminket. De byter om och är de redo att gå.

För att komma till Fredrik och Kevin måste tjejerna ta bussen. Bussen är full med både vuxna och ungdomar, som står och trängs för att inte sitt platserna räcker till. Det luktar en blandning av svett och parfymdofter.  Luften är tung och nästan omöjlig att andas. Det är som en befrielse att komma ut ur bussen. De tar stora djupa andetag för att få in så mycket syre som möjligt. De kollar sig omkring för att se vart det är de ska gå, bussen stannade precis utan för deras hus, så de går mot dörren. När de är vid dörren och ska knacka på öppnas dörren och där står Fredrik och Kevin.

- Hej, vi har väntat på er.

Tjejerna tittar sig omkring och stiger in över tröskeln. Det är massor med folk, musiken är på högsta volym och lamporna står och blinkar.

Olivia och Fredrik går iväg, där står Tindra själv med Kevin. Hon blir jättenervös, vad ska hon säga? Vad ska hon göra?

- Jag tycker det är kul att du kunde komma ikväll.

Tindra tar bort lite lugg som har hamnat framför ansiktet och så småler hon.

Tindra och Kevin dansar tillsammans hela kvällen. Så här lycklig har Tindra aldrig varit i hela sitt liv. Nu känner hon sig inte ensam längre.

Blåa skor och krossade hjärtan

Blåa skor och krossade hjärtan.

- Cataline, vi behöver prata.

Han hade inte kallat mig för mitt riktiga namn, sedan första gången vi träffades, så jag visste att det var allvarligt.

- Catline, han pausade och suckade, det här funkar inte längre  

Jag kände att tårar trängde fram ur mina ögon och jag fick inte fram några ord.

- Jag är liksom inte, inte kär i dig längre.

Jag visste inte vad jag skulle säga och mina tårar som tyst hade runnit ner för mina kinder hade ersätts med ett hulkande och snörvlande.

- Jag är ledsen, förlåt sa han. Och så lade jag på.

Hela den helgen låg jag i min säng och lyssnade på coldplay, jag kände ingenting, det var ibland när jag tänkte på att jag aldrig någonsin skulle få ha hans stora hand i min lilla, att han aldrig någonsin skulle pussa mig på pannan när vi träffas, han skulle aldrig någonsin stryka mig över håret och kalla mig princessa, då rann mina tårar.

På måndagmorgonen kunde jag inte gå till skolan, jag skulle inte kunna gå ensam i korridorerna med svullna ögon och rinnande näsa.Jag kunde absolut inte möta Miranda som hatar allt som är svagt, och har gått och önskat att jag och Arvid skulle göra slut, jag har sett hennes stora mörka ögon trånana efter honom när han har hämtat mig efter skolan, och jag hade hört att hon hade pratat om hans sandfärgade hår med sina kompisar. Nej, att gå till skolan var verkligen inget alternativ

Jag var berädd att klä på mig så att mamma skulle tro att jag gick till skolan, för att sedan ha på mig pyjamas och titta på 60 tals filmer hela dagen. När mammas blommiga tunika och doft av kamomill försvunnit ur lägenheten la jag mig raklång på sängen och mina tårar kom igen.

Det ringde på dörren, jag satte mig upp och kände paniken komma, vem ville få tag i mig nu, jag smög mig fram till hallen och lutade pannan mot den svala dörren och kikade ut ur titthålet, jag höll andan. På andra sidan dörren stod ett brunt stort lockigt hår och färgglad halsduk, jag andades ut och låste upp.

- Nils andades jag.

Han klev in och tog av sig sina röda tummvantar.

Hans bruna ögon tittade sorgset på mig, hans kinder var röda och han var anfådd.

Jag tittade på honom med mina gröna, men han blev suddig av tårar.

- Jag visste inte, Jag hörde Miranda och Jonna stå och prata om Arvid, om att, ja att de skulle kunna haffa honom nu.

Mina tårar svämmade över och jag började hicka.

- Jag gick fram till dom och frågade vad fan dom diskuterade om, och Jonna, är ju så jävla svag så hon berättade ju direkt.

- Så jag tog cykeln och cyklade så fort att jag tappade mössan, hem till dig.

Han tog ett steg närmare mig och kramade om mig, jag lutade min panna mot hans nyckelben och drog in hans lukt av cigarett och hugo boss i näsan.

- Älskade Lin, sa han och strök mig över ryggen, gråt inte, killar kommer och går, men Nils består.

På något sätt övertalade han mig att klä på mig, borsta håret och gå ut. Han klappade på styret på sin rostiga en gång blå herrcykel.

- Sätt dig.

- Jag kommer dö.

Det gör väll inget, nu när Arvid inte är hos mig, tänkte jag och hoppade upp.

Han styrde cykeln mot centrum och parkerade nära second hand butiken.

Där vi hade träffats första gången, när vi båda sträckte oss efter en David bowie vinylskiva.

- Nu när du slipper tänka på om Arvid kommer gilla vad du har köpt, tänkte jag, presentera dig för någonting, jag tror du kommer älska.

Vi gick in i den lilla trånga affären som luktade damm.

Vi hälsade artit på expiditen som vanligt inte svarade.

Han tog min hand och styrde mig längst bak till affären, vid några gamla skor.

- Här, sa han och pekade på ett par lysande blå loafers.

Dom är till och med i din storlek, det är meningen att du ska ha dom!

Nils såg så uppspelt ut att jag var tvungen att le.

- Jag såg dom här igår när jag skulle leta efter skivor och så tänkte jag på dig. Ditt hår kommer se ännu brunare ut nu, och vilka kläder du än har på dig, kommer du se fantastisk ut!

- Men vad kostar dom?

- Det är det som är så bra, jag har redan köpt dom åt dig, allt du behöver göra är att slänga din trasiga kängor nu, på momangen och ha på dig dom istället!

Jag log och tog av mig mina kängor och gled ner i de blå skorna.

- Tack andades jag, och han tog ett steg bakåt och tittade på mig.

- Du är vacker, sa han.

men nu tycker jag att vi ska ta en promenad och visa hela huvudstaden vilka fina skor du har!

Vi gick mot en park som låg väldigt nära en å och satte oss på en parkbänk. .

- När jag ser sånna här färger på träden, blir jag nästan sugen på att färga håret. Sa jag och lutade huvudet bakåt.

- Gör det, på fredag har Ellen fest, vi gör det precis innan, i min lägenhet. sa han samtidigt som han tände en cigarett

Jag tittade på honom, så otroligt vacker, så självsäker, allt är så självklart för honom, jag önskar att jag kunde vara som Nils.

- Du är ju inte klok.

- Nej vad skulle det vara bra för?

Den veckan gick ändå ganska snabbt, jag undvek att gå förbi idrottshallen på eftermiddagar och istället gå till ICA med Nils för att välja färg tills fredag.

Jag grät på kvällarna när jag låg själv i min säng. Men skrattade när Nils och jag gick på stan.  Jag mådde dåligt när jag ändrade min relationsstatus på facebook, men mådde bättre när Nils var med.

Fredag kväll, dansande kroppar i ett fullt vardagsrum, jag med rött nyfärgat hår, blåa skor på fötterna, sprit i kroppen, Nils händer runt min midja, mina fingrar i hans hår, blöta varma läppar, mer sprit. Snabba fötter upp till övervåningen, linnet som dras ner, naken hud, kärlek, Nils bruna byxor på golvet, Nils hår i näsan, Nils händer på min kropp. Mina händer på Nils kropp. Kärlek. Tunga ögonlock. Sömn. Kärlek.

Ljuset var det som väckte mig, jag öppnade mina ögon huvudet dunkade, täcket låg mjukt på min nakna kropp, Nils låg på mage brevid mig, han andades tungt. Det började gå upp för mig vad som hade hänt igår. Fan. varför?

Jag satte mig upp och sängen knakade till och Nils öppnade sina ögon och tittade förvirrat runt sig. han såg mig och tittade frågande på mig, tills hans ögon fick ett annat uttryck och han såg panikartad ut. Jag tittade på honom.

Han samlade luft i lungorna och sa.

- Lin, jag är bög