Älskade syster

Jag hörde genom väggen hur Han korkade upp sin andra vinflaska. Med en suck vände jag mig om i sängen och tittade på Frida som låg och sov brevid mig. Frida med sitt blonda lockiga hår och sina blåa vackra ögon. Hon är som en ängel fast någonting måste ha gått väldigt fel för där vi är är det mera som ett helvete. Jag hörde hur Hans steg kom mot vår dörr. Jag stålsatte mig för det som skulle komma och hoppades att han gav sig på mig istället för min lillasyster. Jag fattar inte hur man skulle kunna skada något så vackert som henne. Än så länge har Frida klarat sig bra från Honom men jag fasar för den dagen när det kommer bli hennes tur att känna den smärtan jag får känna varje dag. Men jag kunde inte ha mer fel. Han var fullare än vanligt. Det kunde jag se på Hans blick när han gick in i vårt rum. Han gick fram och slog mig i ansiktet. Smärtan spred sig som en löpeld men jag höll tyst som vanligt. Frida hade vaknat och stirrade på mig med fasa i ögonen. Jag förstod direkt vad hon menade och skakade nästan omärkligt på huvudet.

-Vi måste få honom att sluta, sa hon.

- Nej det går inte, svarade jag.

-Då säger jag ifrån nästa gång han kommer in, svarade hon argt.

-Det gör du INTE, han kommer bara skada dig då, lova att du inte gör det, svarade jag arg.

- Okej, svarade hon och kramade mig hårt.

När han hade slagit mig vände han sig om för att gå ut och jag gav ifrån mig ett svagt kvidande. Han tryckte ner handtaget till dörren men väntade ett tag med att gå ut. Han vände sig om. Han tittade mot oss. Långsamt gick Han tillbaka mot oss. Jag blundade och stålsatte mig för ett till slag, jag tänkte inte sjunka så lågt så han fick nöjet att se mig gråta eller höra mig skrika. Jag hörde ljudet av en hand som träffade något. Men jag kände ingen smärta. Långsamt öppnade jag ögonen och såg Frida hålla sig om sin kind. Jag förstod vad som hade hänt och blev förlamad av skräck. Han slog henne en gång till och jag hörde hennes tysta snyftande.

När jag vaknade nästa morgon såg jag ett stort blåmärke växa fram på Fridas kind. Hon var klarvaken och såg ut att inte ha sovit något i natt.

- Är du trött? frågade jag henne. Hon nickade försiktigt. Det fanns så många saker som jag skulle vilja säga till henne men jag visste inte hur jag skulle börja. Hennes blick var livlös och hennes ansikte var lika blekt som lakanen vi låg på. Skolan hade jag slutat för länge sen men jag hade fått Frida att fortsätta gå i skolan. Jag ville så gärna få en utbildning, men jag skulle inte kunna visa mig med alla blåmärken i skolan.

- Ska du stanna hemma idag? sa jag tyst till Frida. Hon nickade försiktigt som svar. Ytterdörren som slog igen avslöjade att Han inte var hemma längre. Han skulle väl träffa någon av sina kompisar. Jag reste mig upp och tog fram en långärmad tröja ur den lilla byrån. Jag klädde långsamt på mig och tittade sedan på Frida. Hennes blåmärke kommer inte bli lätt att täcka. Jag vill inte att folk ska se våra blåmärken, det är därför jag tycker om vintern mest när man kan ha långärmad, långbyxor och halsduk utan att det är konstigt.

-Vad vill du ha på dig? sa jag till Frida. Hon ryckte på axlarna så jag rotade fram en långärmad tröja och långbyxor till henne med. Medans hon klädde på sig hittade jag min gamla foundation i en låda. Den köpte jag för länge sen när jag försökte dölja mina blåmärken i skolan, men lärarna började fråga om hur jag verkligen hade det hemma så jag hoppade av.

- Ska jag försöka? sa jag och höll fram foundationen. Hon nickade. Det var som om hon hade stängt in sig själv i en bubbla och vägrade prata. Jag lyckades dölja det värsta men man kunde ana en blå/lila färg under lagret av smink. När hon hade en halsduk runt halsen såg det helt okej ut. Frida gick ut ur rummet för att gå på toaletten. Jag tog fram min dagbok ur den understa lådan. Det är bara jag som vet att den finns, jag skulle aldrig kunna låta någon annan se den. Det är där jag skriver allt som har hänt mig. Alla gånger jag har blivit misshandlad, våldtagen och alla mina tankar om att ta livet av mig. Enda andledningen till att jag fortfarandes lever är Frida. För att skydda henne från Honom. Men det hade jag misslyckats med inatt. Jag skrev snabbt ner några rader om inatt innan jag stoppade den i byrå lådan igen.

Vi stannade hemma resten av dagen. Vi pratade, åt av det lilla som fanns i kylen och ritade på de papper som jag hade gett Frida i födelsedagspresent förra året. Han kom hem igen. Full såklart. Frida och jag smet snabbt in på vårt rum. Vi hade precis gått och lagt oss när Han kom in. Han drog för persienerna i mitt fönster och tände den lilla lampan på nattduksbordet. Till min förvåning rörde han inte mig. Han slet av henne byxorna. Frida skrek högt och man såg  paniken i hennes ögon. Jag blev ursinnig. Jag kastade mig upp och tog tag i det närmsta jag kunde hitta. Det var den lilla lampan. Jag tog tag i den och slog den i huvudet på Honom. Han gav ifrån sig ett skrik och gnistorna dansade omkring oss. Mörkret omfamnade oss direkt. Jag hörde Fridas gnäll. Hon var mörkrädd och har alltid varit. Det var kanske inte så genomtänkt att slå sönder lampan. Jag tog mig upp från sängen och famlade mig fram över golvet. Jag nådde väggen på andra sidan och sökte längsmed den sträva betongväggen tills jag hittade fönstret. Jag lyckades öppna det och det svaga ljuset från gatulamporna lös upp rummet. Han var snabbt på fötter när han såg igen och slog direkt till Frida. Igen och igen. Jag skrek och Frida skrek. På något sätt lyckades jag få bort Frida från hans slag. Jag puttade ut henne genom fönstret och sprang direkt efter henne. Hans svordomar följde oss ut på trottoaren. Jag vände mig och tittade in genom fönstret. Jag hann uppfatta Hans kontur på väg mot fönstret innan jag hörde ett högt bromsljud, en smäll och sedan blev allt tyst. När jag vände mig och såg jag en bil och Fridas vackra kropp framför. Jag sprang fram till Frida. Hon låg med vidöppna ögon framför bilen. Jag sjönk ner på knä och höll om henne ända de blåa ljusen nådde fram till oss.

Det är nu jag ska säga att allt slutade bra. Att något mirakel kom och räddade Frida. Men världen är inte rättvis. Hon avled på sjukhuset. Men det kanske inte var så hemskt när man tänker på det. Hon kanske kommer få ett bättre liv nu. Jag själv hamnade i en fosterfamilj. Jag pratar inte med någon. Ingen får komma nära mig. Men jag blir i alla fall fall inte skadad längre.