Begraven i glömskan.

“Kom Laura”, sa Charles och greppade tag i hennes tunna handled samtidigt som han drev dem bort från den stora folkmassan. Den exklusiva tillställningen ägde rum på ett av Manhattans mest eftertraktade hotell, nämligen Hotell Empire. Tillställningen var i heder av den bortgångne mångmiljardären Henrich Bass, som också var Charles far. Då Charles var enda barnet ärvde han sin fars förmögenhet och en dag hoppades han att skapa sin egen.

“Er limo är här!”, ropade Nathaniel Barret och riktade sedan åter igen uppmärksamheten åt investeraren på andra sidan luren, innan han själv satte sig i sin beställda limousin och åkte sin väg. Säkerligen på väg till ytterligare ett möte med någon ny investerare.

Inne i hotellet fortskred kvällen som planerat och ingen la särskilt stor vikt vid att eventets värd numera var frånvarande och ingen anade heller vad som snart skulle komma att ske.

“Kan du snälla sluta med det där”, sa Charles och svalde hårt. Sedan de lämnat festen hade Laura otåligt trummat med fingrarna mot sätet framför och skrattat hysteriskt. Samtidigt som hon kastat minst ett dussin blickar bakåt för att försäkra sig om att ingen förföljt dem i från festen. Då hon studerade Charles profil sköljdes ett lugn över henne och hon kunde äntligen luta sig tillbaka. Nu förstod hon att det skulle vara de två livet ut vad som än skulle komma att ske och detta fick hon bekräftat då Charles tog hennes händer och såg henne djupt i ögonen. Mer behövdes inte.

…

Thomas Nicholson var inte en oansvarig man, men just denna kväll hade han bråttom hem till frun och deras två små pojkar och trampade därför extra hårt på gasen. Så när limousinen kom till en brant backe följd av en skarp kurva, var hastigheten redan alldeles för hög. Och inte blev det bättre av att bromsarna just denna kväll valt att sluta fungera. Thomas Nicholson var inte en oansvarig man, men just denna kväll hade han bråttom hem till frun och deras två små pojkar och trampade därför extra hårt på gasen. Thomas Nicholson kom aldrig hem igen.

…

Laura drog en djup suck. Hon slängde en blick på den tomma tallriken på andra sidan bordet. Charles var sen till middagen igen. Ända sedan han blev utskriven från sjukhuset hade han grävt ner sig i sitt arbete. Han var nästan aldrig hemma och Laura saknade honom. Det hade gått nästan en hel  månad sedan den olycksaliga kraschen. De hade haft tur som båda klarade sig ur levande, tänkte Laura och försattes sedan i tankar. Hon mindes Charles ord precis innan kraschen. “Kan du snälla sluta med det där.” Det var som om han hade känt på sig att något skulle hända. Han var nervös, och att vara nervös var inte Charles grej. Jag borde ha förstått att något skulle hända, vad hände med den kvinnliga intutionen? Det måste ha varit Gud som velat straffa oss. Vi visste båda två att vårt förhållande var högst olämpligt, särskilt då jag vid den tiden var förlovad med prins Louis av Monaco. Louis hade tyckt jag varit knäpp som ville avbryta vår förlovning. Men det var det enda rätta. Vad skulle jag annars ha gjort?   Laura väcktes abrupt ur sitt dagdrömmande av att det knackade på dörren.

- Ms Waldorf, är du redo för att gå till sängs? Lauras hembiträde kom in genom dörren, tog Laura i armkrok och ledde henne till det stora badrummet. Badrummet var inrett helt i marmor och framför den massiva spegeln stod hundratals olika skönhetsprodukter på rad. Inte för att Laura behövde dem, hon var en naturlig skönhet. Hennes naturliga svall gjorde sig perfekt till de lätt färgade höga kindknotor hon bar. Näsan var liten men rak och hennes mun var fyllig och ständigt täckt av läppglans. Hennes bleka hy såg ytterligare några nyanser blekare ut i kontrast till hennes mörka hår. Laura granskade sin spegelbild länge och utförligt tills hon upptäckte något högst förfärligt.

“ Är det där ett grått hårstrå?” frågade Laura och hennes redan ljusa röst gick upp i ännu några oktaver samtidigt som hon pekade mot tinningen.

“ Jag är inte säker, men det ser ut som det.” sa hon och log osäkert.

“ Vad ska vi göra åt det?” ylade Laura och reste sig så hastigt att stolen välte. “Du måste ringa min frisör genast!”

“ Men Ms Waldorf, klockan är snart elva. Det är högst osannolikt att han har öppet så sent,” protesterade hembiträdet och tillade sedan: “Jag tror det är bäst att du går och lägger dig. Se så, kom här.”

“Du har förstås rätt. Godnatt Elena.”

“Godnatt, Ms Waldorf.”

 Elena släckte lyset och stängde försiktigt dörren efter sig.

…

“ God morgon Ms Waldorf, har ni sovit gott?” Laura tittade sig yrvaket omkring innan hon svarade: “Ja, visst har jag det. Hur har ni själv sovit?”

Elena skrattade varmt åt Lauras vänlighet. “Det är fint väder idag Ms Waldorf. Är det något särskilt du vill göra idag?”

“Är det öppet hos Dylan idag?” Laura syftade på hårfrisören som hon så desperat ville träffa kvällen innan. Utan att invänta ett svar fortsatte hon: “För då vill jag gärna träffa honom.”

“Eftersom det är valdag idag tvivlar jag på att det är öppet, men för dig gör nog Dylan ett undantag skulle jag tro”, kvittrade Elena och hällde upp kaffe i den antika koppen som stod på nattduksbordet. “Och så en skvätt mjölk och ett uns kanel. Voilá! Ert morgonkaffe är nu serverat. Medan ni dricker upp ert kaffe och klär er ska jag ringa Dylan’s och boka tid. Både färgning och klippning?” Laura nickade till svar och svalde en klunk hett kaffe.

Himlen var blå och solen sken. Trots detta stod termometern på endast 8 grader. Hösten i Manhattan var den bästa. Inga svettiga turister som skulle envisas med att fotografera varenda steg man tog och inte heller någon risk för att halka omkull mitt i gatan på en isfläck. Luften som annars brukade vara kvav utav avgaser var nu frisk. Elller så frisk som luften kunde vara i New York. Laura, iförd i en brandgul kappa och röda strumpbyxor, skulle ha synts på flera kilometers avstånd då hon världsvant stegade fram på Manhattans gator. Laura ringde på dörrklockan och steg sedan in i den fantastiska värld av hårprodukter.

“Nej men hej, Laura. Det var länge sedan” kvittrade Dylan och kysste henne på vardera kind. “Vad får det lov att vara idag då?”

“ Åh Dylan, det är så hemskt. Igår kväll upptäckte jag ett grått hårstrå! Kan du tänka dig!”, utropade Laura dramatiskt och spärrade upp ögonen i en förfasad min.

“ Kära nån, sätt dig ner,” sa Dylan och gestikulerade mot den cremefärgade fåtöljen. “Vi kommer att färga håret i en nyans så lik din naturliga som möjligt och sedan tänker jag att vi endast klipper topparna.”

Medan Dylan lade i ordning färgen skruvade han också upp radion med ursäkten: “Tja, det är ju trots allt valdag.”

“Säg mig Dylan, varför tar karlar sitt arbete på största möjliga allvar? Charles har knappt satt sin fot hemma sedan olyckan. Han skyller på att han har mycket jobb, men hur mycket kan en egen företagare egentligen ha för sig? Det blir så fruktansvärt ensamt där hemma.”

“Gumman, jag önskar att jag kunde ge dig svaret på det, men tyvärr kan jag inte det”, svarade Dylan medlidsamt.

I bakgrunden hördes rapporten från valet, om 5 minuter skulle USA:s nya president tillkännages. Laura reste sig upp, “Jag behöver gå på toaletten, ursäkta mig”. Under den korta tid Laura var på toaletten hann resultatet från presidentvalet presenteras. Då Laura återigen var tillbaka  var Dylan i full färd med att studsa omkring och tjuta av lycka. “Obama vann! Barack Obama är vår nya president!” gormade han för fulla halsar.

“Men är inte han svart?” frågade Laura och såg förvånad ut. “Jo. Jo det är han. Han är USA:s första svarta president. Så som vi alla har kämpat för att svarta och vita en dag ska få ha samma rättigheter. Jag tror att den dagen är kommen,” log Dylan och såg alldeles salig ut. Laura fnyste.

“Ja, jag tycker i alla fall att det är fel.” Efter Lauras uttalande  blev det ganska spänt mellan de två och Laura var lättad när hon äntligen kunde lämna salongen. Då Laura kom hem var huset lika tomt som det varit då hon lämnat det, för fyra timmar sen.

Klockan slog 02:39 prick och Laura som tidigare legat och sovit så fridfullt slog upp ögonen. Hon som vanligtvis brukade vara så morgontrött var nu helt klar i huvudet. Hon vände sig åt höger för att mötas av besvikelse,  Charles hade inte kommit hem denna natt heller. Hon var helt ensam och hon huttrade till då hon slängde av sig duntäcket och satte ner fötterna på det kalla trägolvet. Hon tittade ut genom fönstret, under en gatulampa skymtades en svart siluett. Siluetten var lik Charles. Klädd i samma slags kavaj som han alltid bar. Laura tyckte det fick honom att likna en pingvin, ändå envisades han med att bära dem varenda dag. De matchade hans image och var en del av honom som han brukade säga och sedan log han alltid sådär självsäkert, som bara Charles kunde. Självsäkerheten klädde honom. Hon började känna sig yr och lutade sig mot köksbordet samtidigt som hon återigen såg ut mot gatuskenet. Siluetten var försvunnen. Utan att riktigt ha förstått hur hon hamnat där, stod hon endast klädd i nattlinne gjort av dyraste siden, ute i den mörkerlagda trädgården. Det var oktober och förvånansvärt varmt ute. Laura som för det mesta var frusen ryste inte ens till då hon genade över den våta gräsmattan bortmot Mrs Walkers vackra 20-tals villa.

På mindre än 10 minuter hade Laura nått sin slutdestination. Kyrkogårdens belysning sken upp hela kyrkogården och de hundratals gravarna i den annars så mörka natten. Längst de stenbelagda gångarna växte blommor i alla sorters färger. Kanske för att lätta upp den annars så dystra stämningen tänkte Laura och log då hon insåg att de faktiskt lättade stämningen. Hon följde gången upp till en stor ek som var placerad i utkanten av kyrkogården. Där stannade hon. Under den stora eken fanns en gravsten. Gravstenen såg så väldigt ensam ut där den stod, en bra bit från de andra gravar på kyrkogården. Det var något särskilt med just den här gravstenen, något som drog henne till den. Något som hade väckt henne klockan 2:39 på natten och fört henne hit. Hon hade en känsla av att det inte var första gången. Laura hade svårt att se vad som stod på gravstenen, skuggan av den massiva eken omslöt den i sitt mörker. Laura kisade och gick närmare.

Här vilar vår älskade Charles Bass.

1949-1971

Bokstäverna stod ingraverade i guld. Namnet lät bekant. Väldigt bekant. Sekunder senare slog det henne. Klumpen i halsen växte sig större och hon kunde inte längre andas. Det var som att alla kroppens nerver plötsligt hade stannat. Hon kunde inte andas, hon kunde inte tänka,hon kunde inte göra någonting. Alldeles förstenad sjönk hon ner på knä framför graven. Tårar rullande ner längst kinderna. Charles, åh Charles, min älskade Charles,  snyftade hon och lät sedan tårarna rinna hejdlöst.

…

“ Ms. Waldorf, Ms Waldorf, inte kan ni sitta där. Ni kommer bli förkyld, ropade Lisbeth Taylor - sköterska på demensboendet i stan. De tre sköterskorna rusade upp mot eken där de fann Laura sittandes. Hennes ögon var rödsprängda och hon satt med nedböjt huvud och stirrade uttryckslöst framför sig. Medan Lisbeth hjälpte Laura att komma på fötter stod den nyanställda Karen några meter bort och tittade storögt på. Karen ryckte till av att den andra sköterskan lagt en hand på hennes axel.

“ Vad?” frågade Karen och vände sig tvärt.

“Det är bara att vänja sig. Ända sen Charles dog i den där bilolyckan för snart 40 år sen har hon varit såhär. Vi har flera gånger försökt att hålla henne tillbaka, men det är omöjligt. Man får helt enkelt acceptera att hon kommer bege sig hit några gånger i månaden.  Det är bara att hämta henne morgonen efter, då är det oftast redan bortglömt. Tur i oturen så att säga”, sade sköterskan i ett försök till att skämta och fnissade åt sitt eget skämt.

“ Stackars Ms Waldorf.”

‘’Ja, stackars Ms Waldorf’