Inom ett mörker

Inom ett mörker

Han rusade skrikandes av plåga nerför sitt inre helvetes avgrund. Hans skrumpna själ låg hopriven likt hans hopp om livet. Hoppet hade slocknat för länge sedan men hjärtat slog fortfarande. Slag för slag pumpande det ut blod i hans ådror. När skulle det sluta? När skulle hans kropp sluta fungera precis som hans själ en gång hade gjort? Vrålande ställer han frågan: är detta slutet? Ska hans livslånga plåga äntligen få ett slut?

Hans yttre skal var sargat under tiden som slav till sin mästare. Mästaren som en gång varit hans vän hade förrått honom. Vännen att lita på när ingen annans fanns där hade försvunnit. Istället fanns där något annat. Något ont som frätte från insidan och spred sig till det yttre. Något som höll honom i ett järngrepp för att aldrig släppa taget. Ändå fanns förtjusningen i sin mästare kvar. Mästaren var inte längre någon vän men hon var inte heller någon fiende. Hon var den skräckblandade förtjusningen som gav en väg ut från verkligheten. Den vackra vägen ut från verkligheten där endast inbjudna kunde ta sig till. Där fanns ingen ångest, skräck eller oro. Där fanns bara glädje som svepte runt fötterna och omfamnade tyst det onda tills det inte längre kändes något mer. Känslan av odödlighet växte sig stark och på toppen av sitt välmående kände han en viss tillfredsställelse som inte gick att ersätta med något annat. Den var den tillfredsställelsen som sakta dalade för att till sist ersättas med ett kvidande rop på hjälp. Den bekanta känslan av trygghet fanns inte längre där utan var bytt mot det eviga monstret Skam. Monstret som åt honom levande, som slukade det mänskliga och lämnade ett tomt skal. Ett tomt skal för världen.

I sin ensamma dysterhet, lidandes med självömkan vred han sig i sina plågor. Med knutna nävar slog han ut sin frustration i de hårda kanterna på sjukhussängen som i ett desperat försök att slippa undan värken. Smärtan steg för varje slag han slog men fortsatte ursinnigt att slå mekaniskt tills händerna domnade bort av smärta. Sakta höjde han dem framför ansiktet. Vände och vred på dem, tyst studerande. En rund tår rullade långsamt ner för kinden och han torkade sorgset bort den. Han slöt ögonen i ännu ett försök att sova.

I sitt inre helvete stod det en kamp mellan dåren och alla de andra. Dåren som försökte fly undan livet utan att kämpa för det rätta. Dåren som flydde rakt in i sig själv och försvann i jakt på tryggheten. Mitt under jakten när den var som mest intensiv knackade någon på hans fönster. Fönstret till verkligheten som hade varit stängt så länge ville nu öppnas och vädras ut. Det var bara upp till honom att slå upp det. Göra det tillgängligt för världen utanför hans kropp så skulle han se vem som kom på besök. Bara lyckas att öppna det.

‘’Pappa?’’

Han fick inte fram ett ord. Bara ett tyst gnyende som för ett tecken för liv.

‘’Pappa det är Adrian. Jag är här nu, du behöver inte vara rädd.’’

Han såg sin manlighet inför sin son besegrad. Han hade förlorat sin värdighet som far när han inte kunde låtsas att må bra. Han var en förlorare. Som ett försök till att behålla lite av sin värdighet bad han gällt sonen att gå.

Sorgset tittade Adrian ner på golvet och upp på sin fader igen. Pappa var inte längre den friska, glada pappan han en gång varit. Istället hade han bytts ut mot en utmärglad skugga. En utmärglad skugga som snart skulle tyna ur tiden. Han hade länge naivt trott att pappa skulle klara sig. Innerst inne fanns det dock en medvetenhet om att han aldrig skulle klara sig men hoppet hade klamrat sig fast för att aldrig släppa taget.

Tusen tankar hade malt i hans huvud från att han han hade åkt hemifrån till att han stod utanför den stora sjukhusporten. Vad skulle pappa säga? I vilket tillstånd skulle han vara i? Skulle han vara vid liv? Under mötet hade huvudet tömts på tankar och orden hade mekaniskt kommit av sig själv.

Flera månader hade passerat sen den ödesdigra dagen då hans pappa hade förlorat jobbet pågrund av misskötsel. Sedan den dagen hade allting raserat. Alkoholproblemen hade så länge Adrian kunde minnas hållt hans pappa i ett järngrepp men det var inte förrän han miste sitt jobb som fasaden hade rämnat. Det var arbetet som hade hållt hans lilla livsgnista levande, inte sin familj. Familjen var en del av fasaden och den stöttande grunden för att hålla honom uppe. Familjen var de han kunde ta ut sin ilska på. Ännu kände Adrian den brännande smärtan av den flådda kinden. Hur tårarna sved när de sakta rullade ner. Trots all den smärta hans pappa hade utsatt hans familj för älskade Adrian sin far. De fina stunderna tog över de dåliga och gav ett slags falskt sken över hans minne. Han såg upp till sin pappa samtidigt som han avskydde honom. Det var därför han slutligen hade bestämt sig för att besöka sin pappa på sjukhuset. Det var inget lätt val, flera dagar hade han gruvat sig inför det men hade tillsist bestämt sig för att det var det enda rätta. Han visste att det skulle vara den sista gången han fick se sin fader i livet.

Dörren till rummet stängdes igen med ett lätt vinddrag som kom in för att sedan ersättas av samma unkna gamla luft som hade konserverats där sedan länge. Luften medförde något slags lugn, en slags stillhet som omfamnade varje vrå inom honom. Kvar återstod dock den ångest som hade styrt honom så länge. Ändå hade han en känsla av lätthet. Att väldigt snart skulle allting ordna sig.  Han slöt sina ögon och formade tyst sina sista ord med sina torra läppar: ‘’Förlåt’’.