Frihetens ångest

Frihetens Ångest

-Sluta! sa hon med ilska i rösten. Men han lyssnade inte och hans händer fortsatte röra sig över hennes kropp. Hon kände sig äcklad, hur kunde han röra henne på det här sättet?

-Så fin, sluddrade han och hon kände hans blick studera varje liten del av hennes kropp. Hennes långa blonda hår, hennes gröna ögon, hennes kurvor som alla tjejer i klassen var så avundsjuka på.

-Pappa, sluta du är full, mumlade hon samtidigt som hon försökte dra sig bort. Men han var för stark och han höll henne för tätt intill sig. Hans händer sökte sig ner till kanten på hennes tröja och han drog snabbt av den. Nu stod hon endast i sin bh och korta kjol. Hon kände tårarna bränna innanför ögonlocken men gjorde allt för att hålla dem inne. Hon kände hur hans kalla händer smekte henne. Han tvingade in henne i sovrummet och puttade ner henne på sängen innan han pressade hans läppar mot hennes. Hon försökte vända bort ansiktet, men misslyckades.

Hon måste ta sig där ifrån, hon visste vad som skulle hända annars. Hon tryckte undan honom med all sin kraft och han ramlade ner på golvet. Hon hoppade ur sängen men snubblade och med en duns föll hon ner på det hårda golvet. Hon försökte resa sig när hon känner smärta stråla genom kroppen. Hon gjorde ett till försök att resa sig upp, men hon kunde inte stödja sig på foten, och kom inte långt innan hon ramlade ihop på golvet igen. Hon blundade, hoppades att smärtan skulle försvinna och allting bara var en mardröm.

-Haha, du tror du kan komma undan va? Din lilla hora! Hon kände hennes pappas tunga andetag mot nacken, och håren reste sig på henne. Svara, när jag pratar med dig! fortsatte han.   

Några tårar rann sakta ner för hennes varma kinder och landade till sist på golvet.  

-Nej, mumlade hon. Han tog tag i hennes arm och drog upp henne från golvet. Hon skrek till av smärtan, hon hade glömt hur ont hon hade i vristen sedan hon ramlade. Hon hade nog brutit den, eller i alla fall fått en rejäl stukning.

-Du gör som jag vill, hör du det? skrek han, innan han slängde upp henne på axeln och tvinga än en gång in henne i sovrummet. Han släppte ner henne på sängen och började klä av sig, hon visste vad som skulle hända nu…

Hon vaknade av en duns. Hela kroppen värkte och hon kunde knappt urskilja var hon var. Sen mindes hon, hon är i sovrummet. Hon blinkade några gånger för att kunna ser tydligare. Hon ser hennes kläder ligga slängda på golvet bredvid sängen. Det hände igen. Hon började tyst snyfta och lät tårarna rinna, hon hade hållit dem inne för länge nu.

Hon står inte ut mer, hon orkar inte utsättas för allt det här längre. Hon vill bara bort.  Efter att ha legat där i några minuter, försökte hon tänka ut vad hon skulle göra nu. Hon måste säkert till sjukhus med tanke på att hur ont hon har i vristen, och hon vet inte hur hon ska göra med pappa. Alla skulle säkert tycka hon är äcklig om de fick veta vad som hänt, och de har rätt, hon är äcklig.

Hon försökte sätta sig upp, letade efter styrka i kroppen. Det var inte mycket, men den fanns där. Hon  slängde benen över sängkanten. Hon satte händerna vid sängkanten och satte sig sakta med säkert upp. Hon försökte sträcka sig efter kläderna som låg på golvet, samtidigt som hon höll sig fast i sängkanten. När hon nådde dem tog hon upp dem från golvet och försökte utan att nudda vristen för mycket, klä på sig. Nu var hon nästan fullt påkädd igen, förutom sin tröja, den visste hon inte var den var. Nu behövde hon bara något att stödja sig på, men när hon inte kan hitta något försöker hon hålla sig i sängen och gå de två meter till dörren. Vristen värkte och gjorde hur  ont som helst, men hon visste att hon måste komma där ifrån. När hon når dörren öppnar hon den den sakta, och bara så att det blir en liten springa.

Hon lyssnade efter några ljud eller försökte se några rörelser från sin pappa. När hon inte märkte något, öppnade hon mer. Hon kunde fortfarande inte se hennes pappa, och vågade sig ut utanför dörren.

-Snälla, låt det gå. Låt det gå, viskade hon. Hon försökte vara så tyst som möjligt, men det var svårt när hon haltar och vristen gör ont. Hon tar sig bort till trappan som leder upp till övervåningen och hennes rum. Trappan är bara några meter från den ytterdörren som leder ut till frihet. Hon märker att någonting ligger slängt på ett trappsteg lite högre upp, och det liknar en av hennes favorit-tröjor som hon använt några dagar tidigare. Hon började krypa upp för trappan för att kunna sätta på sig den. Som hon trott var det den mörklila tröjan med halvlånga armar och med ett tryck där det står “Swag” med stora bokstäver. Hon drar snabbt på sig den, och börjar krypa ner för trappan igen. När hon ska gå ner för det sista trappsteget, råkar hon trampa på en glasskärva från en av sin pappas vinflaskor som ligger på golvet, och ett skrik flyger ur munnen på henne. En halv minut senare hör hon fotsteg som närmar sig henne, och hon börjar skaka av rädsla.

-Nej, nej, kom inte hit, snyftade hon. Helt plötsligt hörs inte fotstegen längre, men när hon tittar upp, ser hon sin pappa stå där naken med ett glas fyllt med någon ljus vätska.

-Fick du inte nog av mig förut?! skrattade han och närmade sig henne. Helt plötsligt vällde ilskan upp inom henne. Hon känner inte längre av smärtan vare sig i vristen eller under foten. Hon mindes vinflaskan som låg på golvet, och av ren impuls tog hon upp den från golvet.

-Haha, tror du att jag blir rädd för dig nu? Som att du skulle våga göra något med den där, hånskrattade han.

-Vi vet ju både du och jag att du är för feg för att göra något med den där, sa han och lyfte handen, men han hann inte mycket längre. Fortfarande med ett stadigt grepp om flaskan, slog hon den i huvudet på honom.  

-Du har alltid bara varit besvär, enda sen din mamma lämnade oss har du bara varit en jävla plåga. Om det inte varit för dig, din äckliga lilla hora, så skulle hon fortfarande varit här, det är ditt fel, sluddrade han.

Hon såg blodet sippra ner över sin pappas bleka ansikte. Samtidigt som ilskan avtog insåg hon vad hon gjort. Hon började snyfta och ångesten fick henne att tappa andan. Frihetens ångest.