Den långa vägen hem av Märta Nilsson

Den långa vägen hem

Det dunkar i huvudet, de rösterna hon hade hört precis innan allt blev svart hördes inte längre. Hon försöker öppna ögonen men hon får inte upp dem helt och det enda hon ser är en suddig bild av en klocka på väggen. Hon hade lovat sig själv att aldrig bli såhär full igen, men ändå så låg hon här. Hon öppnar ögonen långsamt igen och nu kan hon se bättre, det var ingen kvar där. Ingen som kunde hjälpa henne upp och hem, alla hade bara lämnat henne. Hon måste ta sig hem men hur hon ska ta sig hem det har hon ingen aning om. Hon går mot ytter dörren, stegen känns tunga och benen skakar, hon tar tag i handtaget.

Hon försöker känna igen sig, men vägarna hon gick hit känns helt främmande. Jag går höger, tänkte hon. Hon kommer ut på en lång smal gata med höga träd runt om. Hon fortsätter rakt fram, det svänger in en smal stig åt vänster och helt plötsligt känner hon igen sig. Hon svänger in på stigen, när den här stigen tar slut kommer hon vara hemma på hennes bakgård igen. Stegen blev snabbt lättare och hon började små springa.

Det ringer i telefonen, hon stannar upp och tar upp telefonen. “Mamma” hinner hon läsa innan någon slår bort telefonen ur händerna på henne. Hon kollar upp och försöker få fram något ord, men allting bara fastnar halvvägs. Det enda hon ser är en mörk figur av en man framför henne. Allt är så mörkt hon kan varken säga vad han har för hårfärg, ögonfärg eller ens hans ansikte i mörkret. Det enda hon känner är en doft av schampo, hon känner igen lukten men hon kan inte riktigt koppla ihop med vad. Han kliver närmare, hon försöker gå åt sidan men hon hinner inte. Hans händer tar ett hårt grepp mot hennes hals och han kastar sig över henne mot marken. Hon skrek men ingen hörde, ingen kom dit och hjälpte henne.

Hemma i köket står mamma och kollar ut genom fönstret. Jag ställer mig i dörrkarmen och kollar på henne. Hennes långa hår uppsatt i en slarvig hästsvans och hennes skrynkliga ansikte i profil. Mitt i mina tankar vänder hon sig om och kollar rakt in i mina ögon.

    - Du skulle ju aldrig göra såhär igen Amanda du lovade mig.

    - Mamma jag gjorde det inte, det hände en sak i skogen och det var därför jag inte kom hem.

    - Amanda det räcker med lögner nu, jag är trött på att vara vaken hela natten och vara orolig.

    - Godnatt mamma..

Jag går upp på mitt rum och stänger dörren tyst. Klumpen i halsen stiger högre och högre och jag är så rädd. Jag lägger mig i sängen, jag struntar i att jag har alla kläder på mig eller att jag inte har borstat tänderna. Det betyder ingenting för mig jag bara la mig ner i sängen kramade om min kudde och lät tårarna rinna ner för kinderna.

  Dem är idioter allihopa, dom förstår ingenting. Ingen vill lyssna & ingen vill tro på mig. Det

  är alltid mig det är fel på, varför är det fel på mig? Det är fel på er, det är fel på er som inte

  vill lyssna. Jag hatar er allihopa!

Egentligen orkar jag inte ens tänka men jag kunde inte sluta. Jag såg bilder av honom i huvudet. Svarta silhuetter av en äldre man & den där doften om hans kläder och hår, det var något speciellt.

Sängen rör på sig och jag känner två kramande armar om mig. Jag öppnar ena ögat och kikat över axeln. Det är mamma och jag blundar igen. Jag känner mammas varma händer smeka mitt hår och jag kan inte trivas bättre. Jag kollar upp i taket där min alarm klocka lyste tiden 09:00. Jag vänder mig om och borrar in huvudet i mammas tröja och i hennes hår som hängde ner över bröstet.  

- Vad har du tvättat håret med för schampo? frågade jag mamma tyst.

- Jag lånade pappas schampo för mitt var slut. Varför viskar du gumman?

- Nej det var inget.

- Jo Amanda? Du brukar inte bete dig såhär konstigt, vad har hänt?

Jag kan inte ligga kvar i sängen längre. Jag springer ut ur rummet och fort nerför trappan. Jag tar tag i telefonen och slår numret.

- 112 polisen. Vad har hänt? hörs en mans röst i telefonen.

Det är tyst i rättsalen det enda jag hör är mammas snyftningar brevid mig. Jag kollar rakt in i min pappas ögon. Han gråter och mina tårar tränger också bakom ögonlocken men dem vill inte komma ut dom vill stanna där inuti mig och plåga mig. Två män kommer in i salen tar tag i pappas armar. Hans rygg vänds mot min och han förs ut genom dörrarna. Nu är han borta, borta föralltid.